Sorgen kan splittra, men också ena - Kyrkklockorna ringde i Notre-Dame. Hundratals slöt upp i novembervårsolen, trots att franska myndigheter hade varnat folk för att samlas i grupp. Som en protest stod vi stilla. Lyfte eller sänkte blicken, andades eller höll andan. Räknade till sextio sekunder. Vi omgärdades av kravallstaket och tungt beväpnad polis.
Ur ett fågelperspektiv: ett tyst, vaggande hav.
130 dödades och 350 skadades i terrordåden förra november i Paris. Men det finns inte en enda katastrof. Alla upplever den olika och skapar sina egna minnen, där de gemensamma bilderna skapar ett kollektivt minne. Händelser som formar ett samhälle och blir del av dess historia, som i sin tur visar riktningen för framtiden.
Paris har upplevt flera historiska trauman: Bartolomeinatten när tusentals protestanter mördades på 1500-talet. Vél d’Hiv-räden under andra världskriget när 13 000 judar samlades in för deportering till de tyska dödslägren. Parismassakern 1961 när fransk polis sköt mot en algerisk demonstration och slängde hundratals kroppar i Seine. Och så terrordåden förra året.
Staden läcker sina sår och Parisborna fortsätter sina liv. Men utan tvivel har mångas vardag förändrats i grunden. Jag tänker ofta på blomsterbutiken vid Rue du Fauborg du Temple, som mirakulöst nog klarade sig utan ett skott. På de två uteserveringarna intill sköts flera människor till döds. Dagen efter stod vaniljdoftljus på marken bland krossat glas och blod. Blomsterhandlaren valde att hålla öppet för att sälja rosor och liljor till de sörjande. En kvinna vände sig till mig och berättade gråtande om sina vänner som sköts:
"En dog. Hon var singelmamma. Hur förklarar man något sådant för ett barn? De pratar om de döda som magiska, undrar när de kommer tillbaka. "
På ungdomstidningen Mon Quotidien träffade jag barn och deras föräldrar som pratade om det som hänt. Deras sakliga frågor var de svåraste att svara på: "Varför dödade terroristerna sig själva? Kommer de tillbaka? Hur kommer det sig att vissa människor växer upp och blir onda?" Och apropå att en rockkonsert i Bataclan attackerades: "Varför gillar inte terrorister rock?"
För ett år sen var statyn vid Place de la République full av minnesord, blommor och ljus. Förra helgen hade statyn skrubbats ren och lämnat plats åt andra demonstrationer: en syrisk hungerstrejk mot bombningarna över Aleppo och "nuit debout"-rörelsens protester mot president Hollandes reformer i arbetsrätten.
Klart är att tonläget hos franska politiker skärpts under året. Allt från burkini, övervakning och flyktinglägret i Calais har diskuterats. I april går Frankrike till val, och terrordåden kommer säkerligen användas för att vinna politiska poänger. Högerextrema Marine le Pen var en av de första att gratulera Donald Trumps seger i USA. Nicolas Sarkozy vill bli president på nytt och säger: "Vi ska inte längre satsa på integration som inte fungerar, vi ska kräva assimilering. " Retoriken och rädslan ger direkt avtryck på folket, där hatbrotten mot muslimer och judar sett ett uppsving det senaste året i Frankrike.
Nu är ny november. Allt är sig likt i Paris och inget är detsamma. Sorgen kan splittra, men också ena. Låt oss hoppas på det senare.