Staten under lupp - Måla en tidslinje över den svenska statens övergrepp - och fråga dig själv varför den har fått representera så mycket godhet. Skriv in tvångssteriliseringarna av transpersoner, misstänkliggörandet av ensamkommande flyktingbarn och historien av att göra prostituerade livegna. Se vilka som blir ifrågasatta inom vården och vem polisen stannar på gatorna.
Eller läs senaste Bang. I en diskussion som inleder senaste numret, som har tema "Staten", beskriver chefredaktören Valerie Kyeyune Backström hur staten å ena sidan är den "mjuka, vårdande, omhändertagande" och å andra sidan "har våldsmonopol, kan låsa in eller frånta en familjemedlemmar, göra en sjuk eller ruinerad".
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen har alltid byggt på exkludering. Ändå betonas den oftare som någon som ger - en demokratisk och omfördelande kraft. Men det senaste årets flyktingpolitik har blottlagt premisserna för att inkluderas i samhället.
Baharan Kazemi beskriver i texten "Regelverk för återvändande" hur debatten kring ensamkommande flyktingbarn som potentiella sexualförbrytare har gjort att regeringen kunnat rättfärdiga lagar som illegaliserar migration. För att få igenom lagförslag som begränsar tillgången till staten måste de som exkluderas först målas upp som hotfulla, främmande och förknippade med något icke-statligt.
Som en konsekvens blir människor skyldiga staten arbetskraft - asylrätten som skulle fungera som ett skydd för flyktingar ersätts av motkrav där "de hotfulla" ska erbjuda arbete för att förtjäna en plats i välfärdssamhället.
Den svenska statens självbild är, i Maja Karlssons ord som skriver om att bli tvångssteriliserad ett år innan det förbjöds, uppbyggd av glömska. Arvet från de som utvisats eller fått sina skallar mätta finns kvar i Sverige, nutiden hittar nya kroppar som ska kontrolleras och mätas. Det jag saknar i senaste Bang är berättelsen om dem som gjort motstånd mot statens förtryck. Det finns där mellan raderna, solidariteten och ifrågasättandet. Men det finns andra berättelser, om hur en misstro mot staten inte nödvändigtvis handlar om att begränsa välfärden, utan istället bredda idén om vilka som har rätt till den.
Dagens socialdemokrati upprepar sin egen historia, påminner oss om hur den svenska staten alltid varit förknippad med bestraffningar, exkluderingar, repression.
Till nästa år önskar jag mig ett slut på glömskan. Jag målar upp en egen tidslinje, där detta år snart blivit ytterligare en del av samma historia. Världen brinner och den svenska staten mäter barns kroppar.