Vikten av att räkna människor - Det finns ett ord som börjar på v som är helt centralt i både bistånds- och migrationspolitiken. Ordet har olika innebörder på de två politikområdena, men är nyckeln till eventuella fortsatta ambitioner att leva upp till självbilden som humanitär stormakt.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I biståndet är ordet det viktigaste som finns, i migrationspolitiken ett av det mest bespottade. Jag talar förstås om ordet volym.
I åratal har biståndets volym framhållits som den viktigaste indikatorn på Sveriges position som humanitär stormakt. Enprocentsmålet för biståndet har väckt aktning i omvärlden. Och varit ett signum för politisk välvilja, en gräns som inte får underskridas av den som vill uppfattas som anständig. Frågan om vad volymen ska användas till har förblivit underordnad, endast besvarad i svepande ordalag.
I åratal har resonemang om "volymer" i asylmottagandet däremot associerats med en kameral och misantropisk inställning till människor i nöd. Man kan inte sätta tak eller tala om "volymer" när man refererar till människor med rättigheter, har det hetat. Asylmottagandets kostnader har diskuterats i ett vakuum, där de inte tillåtits ställas mot andra användningsområden.
Oavsett om volym är det rätta ordet eller inte - det används ju brukligen som ett mått på en tredimensionell rymd - så är inte bara budgetkalkylerna utan även kvantifieringen av människoliv mer central än vad som erkänns i solidaritetsdiskussionerna. Den som med en begränsad, om än ansenlig mängd resurser, vill göra skillnad i människors liv eller till och med rädda dem, måste förmå kvantifiera sina mål och prioriteringar.
När det gäller mänskligt lidande och frågor om liv och död är volymer och kvantiteter särskilt relevanta, inte minst eftersom varje enskilt människoliv har ett inneboende okränkbart värde. För den som vill agera humanitärt måste det därför vara skillnad mellan att lindra och minska en eller två människors nöd, mellan att rädda 300 människoliv eller 300 000. Det måste finnas en förmåga att prioritera barns skolgång före informationskampanjer, rent vatten framför konferenser, eller UNHCR:s flyktingläger framför modulboenden i den svenska landsorten. Ändå låtsas vi som att inga räkneövningar behövs.
Svensk bistånds- och migrationspolitik har i grund och botten samma bevekelsegrund och mål - att hjälpa de människor som har det allra svårast (eller "skapa förutsättningar" för att människor ska hjälpa sig själva, på branschspråk), oavsett om de lever i fattigdom, i förtryck eller på flykt. Det innebär att bistånds- och migrationspolitiken kan sägas vara två olika medel för att nå samma mål. Men de behandlas som separata företeelser, förutom när biståndet får agera finansieringskälla för vissa av asylmottagandets kostnader.
Det är nu 2019 och hög tid att ställa ineffektiva solidaritetsuttryck mot effektiva, oavsett vilken budgetpost de finansieras från. Sverige kan fortsätta vara ett humanitärt föredöme, genom att använda biståndspengarna där de behövs allra bäst och väga asylmottagandets livräddande effekt mot flyktingbiståndets.
Ett första steg vore att slå ihop bistånds- och asylmottagandets budgetar till en samlad humanitär budget för en ny tid, präglad av växande humanitära behov runtom i världen. Och inom denna ram välja de insatser som fungerar bäst och hjälper flest. Så visar man att idén om alla människors lika värde är mer än en floskel.
Tf