20 åriga Motlak faller offer för råttorna i Syrien - Terrorgruppen IS håller på att krossas men kriget i Syrien rasar vidare och flyktingkrisen förvärras, särskilt i Libanon. Här utspelas ofattbara dramer i vidriga tältläger. SvD har mött 20-åriga Motlak som totalförlamad fallit offer åt råttorna.
- De gnager sönder benen men Motlak känner ju ingenting, berättar mamman som vill tillbaka in i krigets Syrien för att sonen ska få hjälp.
GHAZZI, BEKAADALEN Luften är så het att den knappt går att andas, och rummet fullt med flugor och insekter. Det stinker urin och matrester. Barn gallskriker, män ryter och en kvinna hörs gråta förtvivlat.
Ändå möter Motlak med ett leende där han ligger hjälplös på en madrass på marken. Ett brett leende med jämna vita tänder. Skägget är kortklippt och välvårdat, och de bruna ögonen glittrar svagt.
Leendet är en kort ljusglimt. Resten är becksvart mörker. Den 20-årige syriern är totalförlamad och ligger utblottad i ett mardrömslikt tältläger i Libanon där råttor gnager på honom om nätterna och mamman varken pengar till mat eller vård.
- Jag kan i alla fall läsa Koranen. Mamma vänder sidorna åt mig, och sedan läser jag. Hela dagen, säger Motlak och blickar mot Koranen som står uppslagen vid huvudänden, med två klädnypor som håller fast sidorna.
Det är tungt att ta in Motlaks förfärliga öde. Men ändå nödvändigt för att kunna berätta om syriernas lidande och hur världens värsta flyktingkris slår mot dagens Libanon, utan ände i sikte. Berättelsen om Motlak visar också med smärtsam tydlighet hur Libanon inte klarar av krisen. Landet har nu tagit emot närmare två miljoner syrier, var fjärde invånare är syrier och varje natt flyr fler över bergen in i Bekaadalen. Såsom Motlak gjorde.
SvD Världen - omvärldens viktigaste händelser direkt i din mejlkorg
Han är bara 14 år när bomben faller över huset i rebellkontrollerade Deir el-Zour i södra Syrien. Motlak sitter med några kompisar på taket för att få kvällssvalka. När bomben briserar kastas han ner på marken av tryckvågen och bryter nacken. Motlak blir förlamad från nacken nedåt, och kan enbart röra huvudet från höger till vänster.
- Jag minns bara ljudet från flygplanen. Sedan blev allt svart. Där tog allt slut.
Efter sex månader på sjukhus tas Motlak tillbaka till familjens sönderbombade hus. Där lever han vidare medan syriska regimen tar Deir el-Zour. och rebellerna flyr. Kriget eskalerar och snart har staden intagits av terrorgruppen Islamiska staten. Då har fem år gått och Motlak gått från att vara barn till tonåring till ung vuxen i sin förlamade kropp.
- Det var hemskt under IS. Tjejer som inte bar burka fick handen avhuggen eller piskades. Jag såg en kvinna som blev stenad till döds, och en homosexuell kille som kastades ner från femte våningen.
Motlak och hans mamma ser sig tvungna att fly i december 2016. Pappan har dött, de har inga pengar och fruktar för sina liv i bombregnet. De lyckas smita iväg från IS genom att säga att Motlak behöver sjukhusvård i Damaskus. Sedan flyr de landet med Motlak fastspänd i skottkärra medan snön vräker ner.
Men flykten till Libanon slutar med ett ur askan i elden för Motlak. Familjen hittar inget tältläger, och i tre dagar blir Motlak liggande vid väggrenen. Där hittar den libanesiske hjälparbetaren Elias Saade honom.
- Det var obeskrivligt hemskt. Vi kontaktade alla flyktingorganisationer för att hjälpa honom, men ingen svarade. Behoven är för stora. Libanon klarar inte av krisen, inte ens ett extremt fall som Motlak, berättar Elias Saade.
Till sist hittar familjen hit till Ghazzi i västra Bekaadalen, där Libanons sannolikt värsta informella tältläger ligger invid en flod. Höga drivor med sopor omger lägret som stinker av urin, avföring och ruttnande mat i sommarhettan. Här finns varken elektricitet eller rinnande vatten och tälten består av trasiga plastpresenningar. Snoriga och hostande barn leker bland bråten. Synen är bedrövlig.
- Men det värsta är råttorna. De är stora som hönor och kommer från floden om natten, gnager sönder skyddsnät och presenningar. Motlak känner ju ingenting. Det är först när han ser blod som han förstår att de äter på honom, säger mamma Ghayda med förtvivlan i rösten.
- Vi har lyft madrassen högre upp så att råttorna inte ska komma åt honom. Men de klättrar upp ändå. Jag försöker vaka över honom på nätterna och jaga bort de största bestarna. Men ofta somnar jag, och när jag vaknar har han gnagsår på benen.
Hon lyfter undan lakanet som döljer Motlaks orörliga kropp, och visar hans ben och tår. Råttorna har tuggat hål på ena smalbenet och vänster stortå. Synen ger kväljningar. Trodde jag sett det mesta i flyktingkriser som Rwanda, Bosnien, Turkiet, Grekland och Syrien. Men detta: totalförlamade Motlak som ligger hungrig och hjälplös på en madrass i nära 40 graders hetta medan råttorna gnager på honom. Det tar priset i vidrighet och ovärdighet. Man kan undra om omvärlden överhuvudtaget känner till att sådant här lidande finns bland Syriens flyktingar.
Som om det inte vore nog berättar mamma Ghayda att Motlak fått en infektion i urinblåsan eftersom de saknar urinpåsar och tvingas använda en smutsig läskflaska för katetern. Plus att han har ett oläkt sår vid höften efter granatsplitter. Hon visar såret som är fullt med gulaktigt var.
- Motlak måste få vård, men jag har inte råd att göra det här i Libanon. Så vi ska åka tillbaka till Damaskus där det är gratis. Sen hoppas jag vi kan fly ut igen, säger hon.
Det verkar helt absurt, att fly tillbaka in i krigets Syrien för att få hjälp och sedan smugglas ut igen. Men så är det, Ghayda vill rädda livet på sin son och även han ser det som enda utvägen. Om inte annat kommer de bort ifrån råttlägret vid floden, ett vedervärdigt liv som ingen människa på jorden borde få uppleva.
- Min dröm är att komma härifrån, kanske till något europeiskt land. Fast allra helst hem till Syrien. Om kriget ändå tog slut, säger Motlak då vi skiljs åt och hans leende för länge sedan slocknat.
Libanon har världens tyngsta flyktingbörda med närmare två miljoner syrier på en yta som motsvarar Skåne. Var fjärde person i Libanon är flykting. Det finns också 280 000 palestinska flyktingar sedan 1948.
Libanon har inga formella flyktingläger, och landet har inte undertecknat FN:s flyktingkonvention från 1951. Libanon stängde också gränsen till Syrien i januari 2015 för att stoppa inflödet av syrier. Men många fortsätter att fly över bergen med hjälp av smugglare. Därför uppskattar flertalet hjälporganisationer att det verkliga antalet syriska flyktingar i Libanon överstiger UNHCR:s formella siffror, och nu närmar sig två miljoner.
Flertalet flyende syrier lever under miserabla förhållanden, och bor i provisoriska tältläger, gamla garage och övergivna lägenheter. Merparten lever illegalt utan rättigheter som skolgång, sjukvård och rätt att jobba. De betraktas som i stort sett rättslösa.
Dessutom är relationerna mellan libaneser och syrier på bristningsgränsen. Förra veckan dog fyra syriska flyktingar i Arsal i Bekaadalen under en razzia av libanesiska armén på jakt efter terrorister i ett tältläger. De misstänks ha torterats till döds, och Human Rights Watch har krävt en oberoende utredning.