Aaron Korewa Ska Putin lyckas splittra EU? - Ska Italiens premiärminister Renzi bli den som hjälper Kreml att häva EU-sanktionerna? Den 16-18 juni träffar han Putin.
Det är upplagt för en ny strid i EU om sanktionerna mot Ryssland när de nuvarande går ut i juli. Som vanligt är det några länder som vacklar av en eller annan anledning. Den 28 april lyckades den konservative franske parlamentarikern Thierry Mariani få "majoritet" i Nationalförsamlingen för en icke-bindande resolution att EU:s handelsrestriktioner mot Ryssland bör hävas. Dock: Endast 101 av 577 ledamöter röstade och endast 55 röstade för Marianis text. Det visar ändå att det finns ett stöd för att blidka Kreml utanför högerextrema Front National.
Italien kan bli ett helt annat problem. Journalisten Emanuele Scimia pekar i Eurasia Daily Monitor ut landet som en ledade röst mot sanktionerna. Roms argument är att ryska motåtgärder på matimport från EU har skadat Italiens ekonomi. Det är riktigt att Italien är Rysslands näst största europeiska handelspartner efter Tyskland och att över 400 italienska företag är verksamma i Ryssland. Enligt CGIA, som organiserar italienska småföretag, har landets exportörer förlorat fyra miljarder dollar mellan 2013 och 2014, ett ras på 34 procent.
Men Rom verkar styras mer av politiska överväganden än ekonomiska. Största tappet i italiensk export till Ryssland har skett inom tillverkningsbranschen, som inte omfattas alls av ryska motåtgärder. Att handeln har minskat beror snarare på Rysslands ekonomiska kris och att rubeln har rasat i värde, något som inte har orsakats av sanktionerna utan av landets beroende av olja och gas när priserna faller. Faktum är att Rysslands handel har minskat även med länder som inte har något med sanktionerna att göra, till exempel Kina. 2015 föll den kinesisk-ryska handeln med nästan 28 procent.
Fast fakta stoppar knappast starka intressegrupper i Italien. Premiärminister Matteo Renzi kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin och delta i S:t Petersburgs ekonomiska forum den 16-18 juni. Scimia tror att Rom försöker exploatera sina band till Kreml för att återta en central position i EU.
Dessa kortsiktiga planer är inte bara själviska utan också meningslösa då de är dömda att misslyckas. Ryssland har gång på gång visat att dess ord ingenting betyder. Kreml har brutit mot minst sju olika fördrag som man skrivit på sedan 1991, exempelvis Budapest Memorandum där man garanterade Ukrainas suveränitet. Moskva har inte heller hållit sina löften enligt Minskavtalet. Om Renzi tror att han ska lyckas med något slags "Nixon i Kina"-genombrott denna sommar bedrar han sig. Putin kommer att tacka honom för att ha löst problemet och sedan svika honom - som han har gjort med alla andra han lovat något.
Italien har hittat en allierad i Ungern, Kremls enda vän i EU. Andra länder som stödjer tanken på att lyfta sanktionerna är Cypern, tidigare ett center för rysk pengatvätt; Grekland, vars vänsterradikala regering ofta återger rysk propaganda om Ukraina; Österrike, även det ett land med starka ekonomiska band till Ryssland och Tjeckien, där några medlemmar av landets politiska elit har kopplingar till oligarker stödda av Kreml. Även de tyska storföretagen har motsatt sig sanktionerna från första början och ser kanske sin chans att påverka Angela Merkel nu när flyktingkrisen har försvagat hennes position.
Vad alla dessa aktörer missar är att Rysslands invasion av Ukraina är en attack på hela Europa. Det är en del av Rysslands försök att omkullkasta hela den världsordning som har gällt sedan slutet av kalla kriget. Om Kreml får som man vill i Ukraina kommer det bara att uppmuntra Putins aggressiva beteende, inte förändra det. Om östra Europa tillåts bli en rysk intressesfär kommer konsekvenserna att drabba också Italien.
Ja, att stå upp mot Ryssland kommer förmodligen att kosta men Europa är på inget sätt beroende av några ekonomiska band till Moskva. Endast 10 procent av EU:s handel sker med Ryssland. Vi är också mycket mindre beroende av att importera rysk gas än vad Ryssland är av att exportera den. Putin har svaga kort men han spelar ett högriskspel mot lågriskspelare. Ryssland bryr sig om långvarig uthållighet, inte kortsiktiga kostnader.
Kommentatorn Pavel Baev skriver att efter att Ryssland nyligen hade firat sin seger över Nazityskland den 9 maj lämnade det "en oundviklig baksmälla och en Vad gör vi nu?-frågeställning". Förra året var svaret på den frågan en intervention i Syrien. Detta år kan det bli Ukraina igen. Under sin egen maj-parad visade separatisterna i Donetsk och Luhansk upp tunga vapen som är förbjuda enligt Minskavtalet, däribland stridsvagnar, haubitsar och Grad-raketsystem. Det här är verkligen inte rätt tid för EU att vackla i sina åtaganden.
AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. En engelsk version av artikeln har publicerats av Atlantic Council.