Alliansen är inte viktigare än sin politik - Dagen började med att talman Andreas Norlén höll presskonferens om sitt beslut att ge Ulf Kristersson i uppdrag att bilda regering, och att låta Kristersson prövas som statsminister i en omröstning i riksdagen på måndag.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ett par timmar senare höll Ulf Kristersson svarspresskonferens och fick förutsägbara frågor om hur och med vem. Vad alla undrar är hur Centerpartiet och Liberalerna tänker agera. Hur de resonerar och vad de håller som viktigast för Sverige under kommande år.
Ulf Kristersson vill ha med hela Alliansen. Så klart. Utöver Alliansens betydelse för regerandets hantverk har Kristersson sedan länge satt borgerlighetens värderingsgemenskap högt. Under tidigt 1990-tal förde han samman den då unga och rätt spretiga borgerliga generationen i nätverk som på flera sätt möjliggjorde det som med tiden blev Alliansen.
Under presskonferensen sade Kristersson att han, utöver Kristdemokraterna som meddelat att de tänker stödja honom, hoppas att också Centerpartiet och Liberalerna är med eftersom Alliansens "alla partier tillför omistliga värden". Så kan det vara.
Alliansens tid skulle kunna vara nu. Men vad som är och vad som bör vara, är som bekant olika saker.
Strax efter Kristerssons presskonferens meddelade Liberalernas Jan Björklund att hans parti inte är med i en alliansregering.
Under tiden lät Annie Lööf via sociala medier världen förstå att även hon är tveksam eftersom hon själv inte fått talmans uppdrag att sondera eller bilda regering. Det är dock oklart om hon menar att en alliansregering varit möjlig bara hon fått vara sonderingsperson, eller om hon tänker sig en helt annan konstellation. Det står naturligtvis Annie Lööf fritt att sondera hur mycket hon vill, alldeles oavsett vad talmannen formellt uppdrar, men eftersom hon i valrörelsen återkom till att Ulf Kristersson var hennes statsministerkandidat, kan det hända att man tagit henne på orden.
Enligt C och L är allianspolitik som röstas fram med stöd av SD inte politik värd att lägga fram. Om samma politik däremot - helt osannolikt - skulle få stöd av S och V, skulle C och L vara nöjda.
Det är fullständigt begripligt att partier inte vill förhandla med partier som har diametralt motsatta värderingar (som SD och V i detta fall). Men att hellre släppa fram motståndarens politik än sin egen är inte hederligt. Framför allt inte mot dem som givit mandaten.
Dessutom har såväl Alliansen som vänstersidan vid upprepade tillfällen fått igenom sin respektive politik med stöd av SD och V. Politik som varit viktig för väljarna och därför rätt att förverkliga. Att därför antyda att man har levt som man lärt ut, är hyckleri.
Man kan så klart notera att det mesta rullar på rätt väl i Sverige även med en avsatt statsminister. Men medborgarna väntar på att den andra parten i samhällskontraktet - de folkvalda - ska ta tag i områden som tycks ha havererat. Väntan i vårdköer är fortfarande ångestfylld, skjutningar sker allt jämt på flera platser i landet, unga människor går ut skolan utan fullständiga betyg, den som föds till skomakare förväntas bli vid sin läst. Vi har låtit flyktingar komma hit, men inte öppnat dörrarna till arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden. Säkerhetsläget i världen är lika närvarande för oss, som frånvarande i den politiska debatten. Det finns att göra
Därför: Varje steg som tas för frihetliga reformer är rätt. Och politiken är viktigare än vilka politiker som driver fram den.
Med andra ord: Alliansen är inte viktigare än politiken den gick till val på. Hur underligt det än kan låta.