Avslöjade pseudonymer, hat och låsta positioner - Högerextremt hat mot kulturpersonligheter och polariserade strider om normkritik ledde till ängslighet och rädsla under kulturåret 2016. Det skriver TT i sin årskrönika om kulturåret som gått.
"Kulturpolitiken har gått vilse i postkolonialt tänkande och en kvävande norm av normkritik". Den bredsidan levererade Ola Wong under hösten, och blev en av de debattörer som 2016 började framställa normkritik som kvävande dogm.
Aftonbladets Åsa Linderborg skrev att normkritiken upphöjts till östtysk metod efter att ett samtal om scenkonst och normkritik på Stockholms stadsbibliotek ställts in. Kritikerna hade ifrågasatt de vita paneldeltagarna i en diskussion som bland annat skulle handla om N-ordet, och såg konstnären Makode Linde som en representant för fel åsikter efter hans utställning "Negerkungens återkomst".
Både Utbildningsradion och världskulturmuseerna har fått kritik för sitt normkritiska arbete, från såväl höger som vänster. Ett bra sätt att inkludera flera, tycker dock försvararna. Debatten lär fortsätta även under 2017, med ifrågasättande av såväl normkritik som de rasistiska principer den vill göra ner.
Inte ens en barnboksförfattare som skriver en adventsberättelse om flyktingbarn går fri från rasistiska angrepp. Samma år som 250-årsjubileet av den svenska tryckfrihetsförordningen har firats har det också stått klart att självcensuren är ett faktum bland landets konstnärer och författare. Vårens enkätundersökning från Myndigheten för kulturanalys visade att 35 procent av dem har blivit utsatta för hot, trakasserier eller skadegörelse, och ibland väljer man att gå runt hetpotatisarna för att slippa det förutsägbara näthatet.
När den högerextrema tidningen Nya Tider fick monterplats på Bokmässan i Göteborg väckte det därför högljudda protester, inte minst från författarhåll. Yttrandefrihet innebär rätt att trycka böcker, inte att ställa ut på en bokmässa, framhöll Niklas Orrenius, alltmedan mässans ledning inte verkade veta på vilket ben man skulle stå.
Nu vet man det. Även främmande och avskyvärda åsikter av olika ideologiskt ursprung måste kunna rymmas på en bokmässa, skrev vd Maria Källsson den 13/12 på DN Debatt.
En sång- och dansman, en örats poet, fick årets Nobelpris i litteratur. Den tillbakadragne Bob Dylan skapade en spänning som aldrig tar slut. Efter Nobelprisutdelningen kom beskedet att han ger tre redan utsålda konserter i Sverige i april, och frågan är nu om han i samband med dessa också kommer att leverera den efterlängtade Nobelföreläsningen? Och i så fall, i vilken form?
2016 var året då de litterära bråken började i den äktenskapliga sängkammaren. Ebba Witt-Brattström valde visserligen att kalla sin bok "Århundradets kärlekskrig" för en "diktroman", men få tolkade berättelsens "hon" och "han" som några andra än författaren själv och hennes exmake Horace Engdahl. SvD:s Madelaine Levy skriver i sin årsrkrönika: "Tyvärr blev 2016 året då litteraturens kärna - de faktiska berättelser och betraktelser som berör, bildar och förflyttar oss bortom oss själva - kom i skymundan. "
Senare blossade en livlig debatt upp i Norge om författarens rätt att omvandla sitt eget - och andras - liv till romankonst. I centrum stod Geir Gulliksens "Berättelse om ett äktenskap", en bok som fick hans exhustru Marianne Bang Hansen att gå i svaromål i en debattartikel. Hon berättade att hon känt sig "kidnappad av romenen". "Är den rådande normen att: Så länge det handlar om god konst så är etiken underordnad?", skrev hon.
Också Gulliksens kollega Jan Kjaerstad gav sig in i debatten, på Marianne Bang Hansens sida. "Anständighet? Hänsyn? Fuck that! Vi upprepar bara mantrat 'Konstnärlig nödvändighet'", skrev han syrligt apropå den moderna författarrollen.
Blodröda hjärtan och gråtande emojier fullbordade sorgeorgien på Facebook och Instagram när kändisar som David Bowie, Prince, Bodil Malmsten och George Michael gick ur tiden. Då David Bowie dog möttes nyheten av 100 miljoner interaktioner på Facebook på tolv timmar. Sociala medier har på allvar blivit vår nya arena för sorg.
Sett ur ett historiskt perspektiv är detta också ett nytt kulturellt fenomen, berättade Eva Svedmark vid Umeå universitet, i en intervju med TT i somras. Hon forskar i extrema känsloyttringar på nätet och blev nyligen färdig med sin avhandling i ämnet.
- Traditionellt har sorg varit något man ägnat sig på sin kammare, åtminstone i västerlandet. För länge sedan skulle vi inte prata om sorg överhuvudtaget, sade hon.
En hypnotisk roman om kvinnlig vänskap. Men också en skildring av det våldsamma och subtila förtrycket i ett patriarkalt klassamhälle. Ett av årets hetaste litterära fenomen var den italienska författaren Elena Ferrante, vars fyra böcker om Elena och Lila fanns i var persons hand. Det fick Jonas Thente att ondgöra sig i DN över det världsfrånvända i att så många slukade Ferrantes "varmgulliga relationsepos". Men Ferrantes bok har tvärtom hyllats för sin skarpsinniga studie av kvinnors villkor i det italienska samhället. Hon målar upp en bild av hur kvinnor tvingas navigera i arbetarkvarter där macholiknande maffiamän styr och där ingen - framför allt inte kvinnorna - väntas studera vidare.
När den italienska journalisten Claudio Gatti slutligen pekade ut den Rom-baserade översättaren Anita Raja som Ferrante slöt även de svenska läsarna ilsket och lojalt upp till författarens försvar, som ett uttryck för den starka kärlek hennes böcker har väckt.