Barbarerna missförstådda ville inte alls förstöra Rom - "Den mest baktalade och samtidigt mest mytomspunna perioden i europeisk historia måste rimligen vara folkvandringstiden, då det romerska riket gick under och medeltiden började. I England kallas epoken the Dark Ages och är scen för otaliga kung Artur- och Merlin-historier. Uppenbarligen är dock det mesta av vad vi har trott oss veta om epoken fel. Skulle man kunna få en lista över de vanligaste feluppfattningarna?"
Javisst. Här är ett axplock:
Sanning: Flertalet "barbarer" från norr, som drog in i romerska riket och etablerade sig i dess gamla provinser, ville inte alls förstöra och plundra utan snarare skapa sig en nisch inom imperiet, till exempel som provinsståthållare.
Nästa myt: Barbarerna var fientligt inställda till den romerska livsstilen:
Sanning: När "barbarerna" väl etablerat sig på romerska storgods antog de inom kort de inhemska stormännens vanor: de bosatte sig i palats eller villor, lät avbilda sig på mosaiker, intresserade sig för latinsk poesi, etcetera.
Men barbarerna raserade väl ändå Rom?
Sanning: Flera "barbarkungar" slog vakt om den romerska kulturen genom att uppföra amfiteatrar, prägla mynt, ge ut lagsamlingar, och så vidare. De ville ha kontinuitet med det förflutna. Att detta till slut blev svårt berodde på att skatteväsendet förföll - den som inte får in skattemedel kan inte heller reparera och bygga stora monument.
Sanning: Många "folkvandringar" var i själva verket förflyttningar av utländska arméenheter från en provins till en annan. Flera av de drabbningar som då ägde rum var alltså i grund och botten strider inom ramen för romerska inbördeskrig. Vissa av de verkliga folkförflyttningar som ägde rum, som goternas flytt över Donau på 370-talet, hade närmast karaktären av flyktingström.
Sanning: Vandringarna var multietniska, med människor som talade germanska, keltiska, slaviska, indo-iranska och turkiska språk. Ett och samma "folk" kunde rymma flera olika språk.
Sanning: Vissa var förvisso hedningar, men långt ifrån alla. Samtliga blev förr eller senare kristna - goterna var det redan på 300-talet - och antog antingen katolicismen eller arianismen.
Sanning: Kejsarna uppfattade sällan "barbarerna" som fientliga erövrare. Snarare tolkade man dem ofta som autonoma hjälptrupper som försvarade de ur kejsarens synvinkel relativt ointressanta provinserna i Västeuropa. Många nykomlingar fyllde rollen som polistrupper och gränsförsvarare.
Sanning: Att romarna gick miste om stora delar av Västeuropa under folkvandringstiden berodde främst på att man frivilligt - av ekonomiska skäl - drog tillbaka sina trupper och överlät försvaret åt "barbarerna" eller, som i Britannien och delar av Gallien, åt inhemska romerska stormän. Om kejsarna ville ta tillbaka en provins var det i regel fullt möjligt, som när man återtog Nordafrika i mitten av 500-talet.
Sanning: Långt in på 600-talet var det normalt med högt utbildade världsliga stormän i exempelvis nuvarande Frankrike. Förändringen var snarare kulturell: man författade inte antika epos utan nya typer av skrifter, såsom helgonbiografier.