Barnen kommer i kläm i Vellinges integrationspolitik - Kommunen beslutar vartannat år om en s k integrationsplan. Syftet är att förtydliga ambitionsnivån för hur man på bästa sätt ska arbeta med integrationsfrågor. Tyvärr har denna i övrigt nödvändiga plan istället förvandlats till en populistisk megafon för att visa att de styrande Moderaterna tar i med hårdhandskarna. Sannolikt tror de att Vellingeborna överlag eftersträvar hårda tag. Politiken har blivit en tävlan där den som visar störst antipati mot flyktingmottagande vinner.
Förlorarna är barnen som kommer i kläm när kommunens tjänstemän letar upp de bostäder som inte finns i Vellinge. För att lösa det permanenta boendet anställer kommunen s k boendecoacher vars uppgift är att hitta ett ledigt boende, ibland långt bort från Vellinge, från fotbollslaget eller klasskompisarna i Sveriges bästa skola.
Barnen har inte valt sina föräldrar eller att fly från sitt hemland. Istället för att få en trygghet i Vellinge flyttas de precis när språket och kompisarna börjar ge utdelning. Barn är naturliga integrationspecialister, det vet alla som varit utomlands på semester med barn.
Det enda som krävs är tid.
Men det är inte bara för barnens skull, utan lika mycket för vår egen. Man behöver inte vara professor i psykologi för att förstå att de som idag är traumatiserade sjuåringar kan om mindre än tio år utvecklas till förhärdade brottslingar bortom all social räddning. Otrygghet, dålig självkänsla och bristande skol- och språkkunskaper är perfekt grogrund för framtida problem.
Integrationsplanen skapar förutsättningar för extremism. Det är som att tigga om problem på sikt. De barn som inte bryts ned (för de finns också, posttraumatisk stress kallas det), kan lätt bli revanschlystna och tacksamma rekryter för organiserad brottslighet. Får man inte respekt och självkänsla på det ena sättet, finns det mindre konstruktiva alternativ.
Man kan tycka vad man vill om invandring, särskilt om hur många vi ska ta emot, men reglerna sätts långt över huvudet på kommunen. Vad vi däremot kan göra på kommunal nivå är att visa de nyanlända att vi har empati med deras upplevelser och att vi särskilt ömmar även för deras barn.
Sverige (och alla partier) har förbundit sig att följa FN konventionen. Den är lag i Sverige från 2020. I korthet går den ut på att när man fattar beslut ska man väga in konsekvenserna för barn. Rimligen borde detta gälla även för en kommunal integrationsplan, men inte i Vellinge.
Vi menar att det inte är konstigt att man måste flytta dit jobben finns, men detta är något helt annat. En katt- och råttalek mellan kommuner, vem får svartepetter, d v s flyktingen ingen vill anställa?
Fel och fusk förekommer i alla bidragssystem. Flyktingmottagande eller assistans enligt LSS är inget undantag. Därför är det extra viktigt att inga medvetna eller omedvetna misstag begås. Från flykting, utförare eller handläggare. En integrationsplan måste också vara solklar med att kommunicera att vi har nolltolerans mot fusk och 100% koll.
Ett rättssäkert asylsystem så som FN:s intentioner varit sedan andra världskriget, bygger på att de som inte får uppehållstillstånd avvisas, att rättsapparaten håller kriminella borta och att kommunerna ger varje individ förutsättningar att bli sin egen lyckas smed. Istället skjuter vi på problemen genom att tro att vi kan exportera dem norrut.
Om vi medvetet bygger flyktingmottaganden som inte går att bo i istället för riktiga bostäder, så är signalerna skickade redan från början.
Vellingeliberalerna
Henrik Thorsell
Anders Cnattingius
Måns Weimark
Mikael Dahlgren
Ola Svantesson
Annmari Paulcen
Lennart Erikson
Per Edeheim
Lilian Heier Erikson