Berättarglädje och slarv i Lindqvists bok om Polen - I sina bästa stunder är Herman Lindqvists bok om Polens historia mycket informativ och fyller en kunskapslucka hos svenska läsare. Men dessvärre är boken också full av grova slarvfel.
Svensken i gemen vet inte mycket om Polen. Vi brukar tro att det ligger ganska långt bort, att det är ett småfattigt östland som vi inte har mycket gemensamt med, en fattig kusin i periferin. Att historiska kändisar som Copernicus och Chopin var polacker är inte självklart vetande. För envar med ett minimum av historisk och geografisk allmänbildning är det lätt att argumentera emot fördomarna, men det har länge varit svårt att hänvisa till en god introduktion till vårt alldeles för okända grannlands förflutna. Det är denna lucka Herman Lindqvist - numera bosatt i Polen - har bestämt sig för att fylla.
Lindqvists senaste bok, som han skrivit i samarbete med hustrun Liliana Komorowska-Lindqvist, handlar alltså om Polen, men också om Sverige. Från vikingatiden till i dag har Sverige och svenskarna haft betydligt mer gemensamt med Polen och polackerna än nutidssvenskar i gemen har en aning om. Hur många känner till Skandinaviens polska medeltidsdrottningar - mäktiga kvinnor som överlag är bortglömda - eller de många svenska flyktingarna till Polen på Karl IX:s och Gustav II Adolfs tid? Medan övriga europeiska riken utvecklades till religiöst intoleranta tidigmoderna stater var Polen ett jämförelsevis öppet och fritt land, där svenskar - oavsett om de var lutheraner eller katoliker - som råkat i konflikt med kungamakten var välkomna att slå sig ned och, om de så önskade, assimileras in i samhället.
Herman Lindqvists bok är i sina bästa stunder mycket informativ, med såväl översikter över komplicerade historiska förlopp som djupdykningar i detaljer - det kan röra sig om allt från vikingadrottningen Sigrid Storrådas förmodat polska bakgrund till Karl X Gustavs lika onödiga som förödande krig på 1650-talet och 1800- och 1900-talens vitala polsk-litauiska jiddischkultur. Som så ofta i Lindqvists böcker är det inget fel på berättarglädjen och viljan att ge sig i kast med omfattande problemkomplex, vilka benas upp och förklaras på ett pedagogiskt vis. "Sverige-Polen" är, i mångt och mycket, en bok som det är lätt att tycka om.
Dessvärre dras helhetsintrycket ned av grova slarvfel, utspridda över hela volymen och stundom rejält irriterande. Livegenskap döps av oförklarliga skäl om till livegendom. Slaget vid Lützen påstås ha utkämpats den 11 november (det utkämpades den 6 november enligt juliansk kalender, den 16 enligt gregoriansk). Carl Johan Wahlboms målning av Gustav II Adolf i slaget vid Trzciana anges föreställa kosacker under ledning av Bogdan Khmelnytskyj (s. 172). Åtskilliga personer refereras till med sina efternamn, i trots mot all historievetenskaplig praxis - det gäller såväl svenskar som Karl Knutsson (Bonde) och Jöran Persson, vilka hänvisas till som Bonde och Persson, och polska kungar som Stanisław I Leszczyński och Stanisław II August Poniatowski. Att kalla den sistnämnde för "kung Poniatowski" är en horrör.
Och hur tänkte Herman Lindqvist när han lät unionskungen Kristofer av Bayern bli "uppväxt vid Oberpfalz vid Rehn"? Floden stavas som bekant Rhen, och Oberpfalz ligger långt därifrån, vid gränsen till Böhmen. Lägg därtill att bokens första kapitel dignar under fantasiporträtt på gamla kungligheter, vars utseende i själva verket är okänt, något som läsaren inte informeras om.
Allt detta hade lätt kunnat undvikas genom större flit och noggrannhet, samvetsgrann faktagranskning och mer välövervägda illustrationsval. Att Herman Lindqvist och Bonniers släppt igenom alla dylika fadäser är både svårförståeligt och trist. Klavertrampen skymmer sikten för vad som annars är en viktig bok med idel redogörelser för stora händelseförlopp och goda skildringar av polsk och polsk-svensk historia, som den svenska läsekretsen verkligen behöver. Boken fyller förvisso en lucka, men den hade behövt en grundlig finslipning för att bli vad Lindqvist har strävat efter att skapa.
Tf