Berlusconi kan bli räddare i nöden - Det är omöjligt att förutse utgången av valet i Italien om en månad. Det kan leda till så svårlösta politiska motsättningar att Silvio Berlusconi välkomnas som en räddare i nöden. Ett utbrett missnöje i väljarkåren avspeglar både Italiens grundläggande problem och den politiska elitens oförmåga att lösa dem.
De senaste årens ekonomiska kris har drabbat Italien mycket hårt och det dröjer några år tills Italien kommer tillbaka till 2007 års nivå. Landet har förlorat en fjärdedel av industriproduktionen, en miljon arbetstillfällen och hundratusentals välutbildade ungdomar har lämnat.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den ekonomiska tillväxt som nu skymtar är otillräcklig. Statens skuldsättning är alltjämt alarmerande hög (över 130 procent av BNP). Bankväsendet vacklar under tyngden av mer eller mindre potentiella kreditförluster. Hårdast drabbade är ungdomar, i synnerhet i söder.
För den italienska medelklassen har de senaste årens kris blivit en direkt tillbakagång. Samtidigt har Italien under de senaste åren tagit emot över 600 000 flyktingar som kommit i båt från Nordafrika.
Arbetslösheten och migrationen uppfattas i opinionsundersökningar som det som oroar folk mest. Men djupare sett är bristen på fungerande effektiv infrastruktur på alla plan ett avgörande grundproblem.
Det gäller inte bara offentliga kommunikationer utan också inom offentlig administration. Det tillhör vardagen på många håll i landet att exempelvis tjänster som avfallshantering och vattenförsörjning då och då brakar ihop. Kort sagt, den italienska staten med dess regionala och kommunala förgreningar är svag, ineffektiv och ibland direkt korrupt.
Det är mot bakgrund av den här italienska strukturkrisen som man kan förstå det massiva misstroende som präglar valkampanjen. Dessutom genomförs valet under komplicerade förutsättningar med en ny vallag.
Förenklat uttryckt tävlar tre konstellationer om att vinna tillräckligt med mandat för att bilda nästa regering.
1. Den som ligger bäst till enligt opinionsundersökningarna är en center-högerallians med framför allt Berlusconis parti Forza Italia, det högerradikala Lega Nord och det lilla nyfascistiska Fratelli d’Italia.
Nyckelpersonen här är Silvio Berlusconi, men han är förhindrad att kandidera själv eftersom han är dömd för skattefusk. Icke desto mindre kan han verka i bakgrunden och eventuellt spela rollen som "kungamakare" efter valet.
De tre komponenterna i denna allians strider emellanåt inbördes, men deras vallöften påminner om Berlusconi sedvanliga extravaganser: lägre skatter, säkrare pensioner och bättre gränskontroller. Hur det skall finansieras förblir oklart. När Berlusconi avsattes som premiärminister 2011 så var Italien tekniskt bankrutt.
2. Den viktigaste rivalen till Berlusconis konstellation är den så kallade "Femstjärnerörelsen" (M5S) som skapats och leds av komikern Beppe Grillo. Men även han är förhindrad att själv kandidera på grund av en dom. Hans proteströrelse är till skillnad från Berlusconi öppet fientlig mot EU och den gemensamma valutan. Därför betraktas M5S inom EU som ett värre ont än Berlusconi. Icke desto mindre kan denna rörelse vinna valet i antalet röster men ändå inte få tillräckligt med mandat för att ensamt bilda regering.
3. Den tredje konstellationen finns kring det socialdemokratiska partiet PD under Matteo Renzi. PD leder dagens center-vänster koalition under premiärminister Paolo Gentiloni. Den unge självsäkre Renzi lovade en serie snabba reformer, men tvingades avgå som premiärminister efter förlusten i en konstitutionell folkomröstning. Renzis position är kraftigt försvagad av interna strider i de egna leden och kan inte räkna med att få bilda regering av egen kraft. Så här dyker Berlusconi upp på nytt som en möjlig "kungamakare" i en så kallad "stor koalition".
Ingen konstellation i valet skapar politiska förutsättningar för de grundläggande strukturreformer som skulle kunna ta Italien ur krisen. Det betyder att även i bästa fall förblir det skuldtyngda, stagnerande Italien en fortsatt svår belastning för eurozonens möjligheter att göra en nystart. I värsta fall leder valresultatet till en regeringsbildning som är direkt EU-fientlig och som därigenom närmar sig de centraleuropeiska strömningar som personifieras av Viktor Orbán i Ungern. I så fall blir 2018 året då även Italien "orbaniseras".