Birgitta Ohlsson fegar inte. Men öppna eget är fel väg. - Hon kallas ibland Heliga Birgitta, och det är långtifrån alltid menat som en komplimang.
Liberalernas Birgitta Ohlsson är en stridbar politiker. Illojal och egofixerad, menar somliga nu. Men partiet skulle tjäna på att lyssna på dem som ser Ohlsson som en sällsynt passionerad, modig och kompetent liberal.
Just denna typ av politiker skulle kunna göra Liberalerna till ett verkligt liberalt - och spännande - parti.
Birgitta Ohlsson vet vad hon vill, hon har en säker politisk kompass. Men den tidigare EU-ministerns kompassnål pekar inte sällan i en annan riktning än partiledaren Jan Björklunds.
Klart att det slår gnistor då.
Att två halvtunga namn i Liberalerna - partistyrelsens Anna Starbrink och Tina Acketoft, vice ordförande i riksdagsgruppen - under onsdagen ville att Ohlsson lämnar partistyrelsen kan tolkas på flera sätt:
För det första som ett bråk om arbetsformer.
För det andra som en personstrid.
För det tredje som en kamp om valet av taktik.
För det fjärde som en ideologisk strid. På djupet.
Dessa skilda aspekter går givetvis in i varandra, de är sammantvinnade.
Jo, Ohlsson har de senaste dagarna framstått som illojal när hon gått ut och offentligt kritiserat partiledarens ställningstaganden, det är sant.
Dels gällde det Björklunds åsikt att regeringen bör behandla även SD formellt korrekt och bjuda in partiet till information och samtal.
Dels kritiserade Ohlsson i en replik på DN Debatt de partikamrater som vill stoppa nya religiösa friskolor. Hon hade en poäng i sak - vore det så fel om judiska Hillelskolan ville starta filial i antisemitismens Malmö? Men tonen i inlägget kunde föra tanken till en moralisk, för att inte säga moralistisk, överstepräst.
Det är ofrånkomligt att dispyten och onsdagens krismöte på sju timmar i riksdagsgruppen ställer personer mot varandra.
I åratal har Birgitta Ohlsson nämnts som nästa partiledare, låt vara att hon med sina raka och rättframma åsikter knappast är älskad av alla - hon kunde få svårt att ena partiet.
Betänk vad tidigare FP-ledaren Per Ahlmark skrev om Birgitta Ohlsson i sin memoarbok Gör inga dumheter medan jag är död! häromåret. Det var inte bara en hyllning, det var panegyrik. Feministen Ohlsson beskrevs som i särklass vad gäller mod, bildning, inlevelse och briljans:
"Själv hoppas jag intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet", skrev Ahlmark om det parti som numera heter Liberalerna.
På kort sikt kan schismen tolkas som en taktikstrid.
När Liberalerna, med blott 4-6 procents stöd i opinionen, betonar krav och hårdare tag i allt från skola till flyktingpolitik ger sig partiet in i ett trångt politiskt landskap. Här finns redan M och KD, för att inte tala om SD, bland röstfiskarna.
Ett mjukare liberalt parti, med större betoning på politisk anständighet och ett socialt samvete, har potential att ta ett ansenligt utrymme. Det är slående hur ofta L numera akterseglas av Miljöpartiet, till och med av Vänsterpartiet emellanåt, i frågor som rör personlig integritet eller hbtq-rättigheter.
Men självfallet handlar det också om ideologi.
Varken Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson kan anklagas för att vara klassiskt folkpartistiska i betydelsen kluvna, vaga, duckande liberaler. Båda gillar att ta ställning.
Men om Jan Björklund med rätta porträtteras som kravliberalen, framstår Birgitta Ohlsson allt mer som den okuvliga socialliberalen. Hon har full koll på frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. I våras röstade hon emot den skärpta asyllagstiftningen medan övriga partiet lade ner sina röster. Hon påminner om … ja, en helig Birgitta.
Nu sitter Ohlsson kvar i partistyrelse och som utrikespolitisk talesperson, hon väljer att lämna enbart riksdagsgruppens styrelse. Men hade hon petats skulle Liberalerna knappast ha gjort skäl för sitt nya namn.
Bör hon starta ett nytt parti? Nya Liberalerna? Socialliberalerna? Risken är stor att det är ett splittrande undergångsrecept.
Bättre då om Birgitta Ohlsson tar över rodret i dagens Liberalerna och förvandlar partiet till ett socialliberalt parti. Med högt i tak.