Bödlarnas oförmåga att se och förstå - I sina enda roman skrev Caterina Pascual Söderbaum om sin mor, en ung svensk kvinna som förälskar sig i en äldre fascist och Hitlerbeundrare, som så småningom ska bli Caterinas far. Arkitektoniskt, ambitiöst, vackert - och aktuellt även i dag skriver Kristoffer Leandoer.
Det litteraturen tillåter oss är bland annat att återuppleva scener vi inte själva upplevt, framkalla minnen av sådant vi inte kan ha varit med. Till exempel när våra föräldrar träffades för första gången, en scen som har samma mytiska prägel som berättelser om städers grundande, religioners eller politiska partiers stiftande. Hos Caterina Pascual Söderbaum utspelar sig denna urscen i januari 1959 på ett kryssningsfartyg mellan Barcelona och Teneriffa. En nittonårig flicka från Piteå på väg ut i världen och en au pair-plats möter en betydligt äldre spansk yrkesmilitär, främlingslegionär, fascist och familjefar, som världsvant uppvaktar flickan men förälskar sig på allvar när han får veta att hon är släkt med hans ungdomspinuppa Kristina Söderbaum, filmstjärna i Nazityskland.
Deras förväntningar går så uppenbart på tvärs, men mötet vibrerar av en sensualism som sprider sig till allt som gäller kryssningen: kläder och drinkar och musik därifrån kommer alltid ha en särskild laddning för deras barn. Ändå låter sig mörkret som väntar dem i den stora spanska våningen med Hitlerporträtt på paradplats anas från allra första början. Obalansen mellan de förälskade illustreras redan när flickan instinktivt värjer sig för hans uttal av hennes namn, hur hon vill försvara det lilla svenska språket som riskerar att översköljas och drunkna i de stora internationella - engelskan, spanskan, tyskan.
"Den skeva platsen" är samtidigt en familjeroman och en roman om Europas stumma arv - men också en roman om hur vi lever i språket. Caterina Pascual Söderbaum (1962-2016) var översättare till yrket, så det förvånar inte att denna hennes första och sista roman (hon debuterade 2001 med novellsamlingen "Sonetten om andningen", som fick Katapultpriset) röjer ett särskilt fint öra för vad som händer just i övergångarna mellan språk, exempelvis när fadern börjar tala sitt modersmål: "som om han talade ur ett större rum, ett helt system av rum, ett stort hus fullt av vrår och vinklar och långa korridorer befolkade av människor vars ansikten hon inte kan se".
"Den skeva platsen" är en stort byggd roman med en arkitektonisk ambition och finess utöver det vanliga, en roman med en egen livsvärld, en roman med räckvidd från Treblinka, Stalingrad och spanska inbördeskriget över familjehemligheternas skuggvärld av gengångare till den mycket lilla och konkreta värld av sinnesintryck som uppstår mellan föräldrar och barn. Liksom spädbarn orienterar sig romanen snarare med hjälp av lukt-, känsel- och smakintryck än syn och hörsel.
Texten behåller sin solidaritet med föräldrarna som hamnat i denna historiens virvelstorm, sin närhet till deras sinnesförnimmelser. Bilden av den mycket unga modern får mig att tänka på den tyske författaren Friedrich Christian Delius "Porträtt av modern som ung", också den ett försök att återskapa det egna ursprungets tillblivelse i historien.
Titeln "Den skeva platsen" är ett Emily Dickinson-citat som avser kriget. Men den skeva platsen kan också vara mödrakroppen, där nyss två hjärtan slagit, vars tomrum upplevs som en skevhet, en permanent obalans.
En ramberättelse i du-form följer resan i det förflutnas spår som görs av en liten familj där mamman är "rädd att så mycket oförklarlig eller oförklarad sorg skulle göra ditt barn sjukt". Oförklarlig eller oförklarad? Det är en avgörande distinktion i "Den skeva platsen". Ärver man sorg? Ja, uppenbarligen. I form av synliga stigmata, förlamade eller obrukbara händer, förs sorgen vidare, förklarad i meningen motiverad av Europas mörka historia, men kanske ändå ytterst oförklarlig, liksom det onda som manifesterar sig i Nazitysklands utrotningsläger och eutanasiprogram, i främlingslegionärernas dödskult, i behandlingen av flyktingar. Människor skäms för sin omänsklighet, det vill säga sin vägran att bete sig medmänskligt, och skyler den därför i administration och byråkrati.
Det är framför allt så Pascual Söderbaum visar vad som lite slappt brukar kallas ondska: som en aktiv avstängning av sinnesorganen, en frivillig oförmåga hos bödlarna att se och förstå: en blindhet och en stumhet, en dimma som kanske "skyddar dem från Guds uppmärksamhet". Denna sorgsna och vackra roman blir inte mindre angelägen av att samma avsiktligt självförvållade partiella sinnesförstumning präglar vårt europeiska agerande idag.