Bostadsbrist medan lägenheter står tomma - Svensk bostadspolitik är obegriplig. Varför får de rikaste den största subventionen - ränteavdraget - samtidigt som de med lägst inkomster hänvisas till det dyraste boendet - hyresrätten?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Där en bostadsrätt blir billigare i takt med att lånen betalas av, kommer hyresgästen i stället att få betala mer för varje år som går, eftersom hyrorna höjs vid de årliga förhandlingarna. Hyresrätten är också dyrare eftersom hyresgästen får en högre servicenivå än grannen i bostadsrätt; om kylskåpet packar ihop är det bara att ringa värden. Därför borde hyresrätt vara valet för den som har en god ekonomi och är beredd att betala för att slippa fixa med underhåll.
Ändå är politiken inriktad på att göra det svårare att ta sig in på bostadsrättsmarknaden. I stället för att som i Norge och Tyskland underlätta för dem som står i begrepp att köpa sin första bostad genom förmånliga villkor för bosparande, höjer vår regering de redan svårforcerade trösklarna genom amorteringskrav och bolånetak.
Ett räkneexempel för tydlighets skull: I Stockholm har snittpriset för en bostadsrätt under det senaste året legat på 73 205 kronor per kvadratmeter (enligt Svensk mäklarstatistik). Det betyder att en lägenhet på 50 kvadratmeter kräver 550 000 kronor i insats. Även för den som lyckas spara 10 000 kronor i månaden skulle det ta mer än fyra och ett halvt år att få ihop till insatsen - om priserna inte stiger under tiden, vill säga. Detta förvärrar den sociala snedfördelningen eftersom reglerna inte påverkar dem som får insatsen av mamma och pappa.
Trots politisk samsyn om att vi bör ha en blandning av upplåtelseformer i varje bostadsområde bidrar lagstiftningen till att hyresrätter ombildas till bostadsrätter. När en fastighetsägare vill sälja ett hyreshus har nämligen hyresgästerna förtur att köpa, och därmed ombilda, fastigheten.
Detta innebär att attraktiva lägen sakta utarmas på hyresbostäder. Om huset i stället kan säljas till en annan fastighetsägare förblir lägenheterna hyresrätter, och besittningsskyddet säkrar de nuvarande hyresgästernas rätt att bo kvar. Ägaren borde få välja vem hon vill sälja till.
En svårsmält motsägelse är att Sverige snart kommer att ha bostadsbrist och tomma lägenheter, samtidigt. Det stora behovet beror på befolkningsökningen, det vill säga att fler blir äldre, att den stora nittiotalistkullen börjar få barn, och att flyktinginvandringen är stor. Ingen av dessa grupper är särskilt köpstark.
För att bygga bort bostadsbristen påbörjades 67 300 bostäder förra året, och i år förväntas spaden sättas i jorden för 70 000 till. Problemet är att nybyggda bostäder är dyra, de som behöver bostad har inte betalningsförmågan - och de som har råd med nybyggt vill inte flytta på grund av reavinstskatten.
Den sista paradoxen är denna: alla subventioner, både ränteavdragen och bostadsbidragen, riktar sig till dem som redan har en bostad. De som inte har en bostad får klara sig bäst de kan. Det heter att bostadspolitiken är generell, men i realiteten lämnas de svagaste utanför.