Brexit dåliga nyheter för svensk försvarsindustri - Brexitomröstningen skapar osäkerhet om vad som händer med Europas försvar och försvarsindustri. Det kan få stor påverkan på Sverige, som är beroende av ett nära samarbete med USA. Fast den riktigt stora frågan handlar om hur militären ska kunna hänga på när den civila industrin tagit över vid den tekniska frontlinjen.
Det brittiska folkets beslut att lämna EU skakar om på område efter område. Det gäller även försvaret där man redan tidigare tvingats till en omprövning efter att relationerna till Ryssland försämrats rejält samtidigt som terroristhot och flyktingströmmar sätter press.
Ur EU:s perspektiv innebär ett brittiskt utträde att det land inom unionen som satsar i särklass mest på försvaret försvinner. Storbritannien står i sig för en fjärdedel av de satsningar som EU-länderna gör på försvaret - och ser man till forskning och utveckling är andelen ännu högre.
För den svenska försvarsindustrin kan det få direkta effekter. Efter brexit får sannolikt den brittiska försvarsindustrin sämre tillträde till den europeiska försvarsmarknaden och det påverkar även svenska bolag som ofta samarbetar tätt med brittiska. De brittiska företagen är också de som, efter de amerikanska, investerat mest i den svenska försvarsindustrin.
Det brittiska beslutet får även stor betydelse för hela EU:s roll som försvarsaktör. Det märktes direkt på de kommentarer som kom från europeiska försvarspolitiker.
Storbritannien har alltid prioriterat banden med USA och det militära samarbetet inom Nato. Det har också gjort att Storbritannien sagt nej när andra europeiska länder försökt få fart på ett rent europeiskt försvarssamarbete.
När Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen nyligen presenterade en rapport om hur det tyska försvaret bör utvecklas hävdade hon till exempel att dörren nu öppnats för ett vidgat samarbete mellan EU-länderna utan att Storbritannien kan blockera några förslag.
I rapporten talas det om att man vill ha ett permanent och strukturerat samarbete inom försvarssektorn. Det ska vara ett nära samarbete både inom den europeiska försvarsindustrin och inom militären och i förlängningen ska det kunna leda till skapandet av en EU-armé.
EU-kommissionen är inne på samma linje i sin nya strategi. De vill ha ett mer strukturerat samarbete där man systematiskt samordnar både militär och försvarsindustri. Det handlar bland annat om satsningar på att få fram drönare, helikoptrar, satellitkommunikation och förbättrad it-säkerhet.
Frågan är bara hur stort stödet för de tankarna i praktiken är. För mer samordning innebär i praktiken att arbetstillfällen försvinner - och att den egna regeringen mister kontrollen.
Att den europeiska militären har så många olika fartyg förklarades till exempel i en rapport med att det finns 21 varv i 16 länder som vill ha något att göra. Och att den europeiska helikoptern NH-90, som i Sverige heter Helikopter 14, blivit så försenad och fördyrad beror till stor del på att alla länder krävt olika lösningar. I den jämförelsen framstår den nya roboten Meteor, som Sverige blivit först med att använda på stridsflygplanet Gripen, som en riktigt europeisk solskenshistoria.
Men om det finns fördelar med en europeisk samordning, finns det också en oro för att den ska försämra kopplingen till USA. Och USA betyder oerhört mycket för den svenska försvarsindustrin.
De amerikanska strategerna funderar nu bland annat på hur landet ska kunna möta de stora framsteg som Kina och Ryssland gjort med sina satsningar på ny teknik.
Här vill USA:s militär dra nytta av allt som sker på den civila sidan när det gäller områden som big data (hantering av stora datamängder), robotforskning, autonoma (självständiga) system, 3D-skrivare och nanoteknik. Här finns Sverige med på flera områden.
Går man några decennier tillbaka var det ofta militären som ledde den tekniska utvecklingen. Så är det inte längre.
Utvecklingen på den civila sidan går rasande snabbt och här handlar det dessutom om nischer där det går att tjäna väldigt mycket pengar för den som lyckas.
Ur de här företagens perspektiv är det inte speciellt lockande att ge sig in på den tröga försvarsmarknaden där politiska nycker gör det svårt att förutsäga vad som händer och där det också finns mindre pengar att tjäna. Och det gäller oavsett om vi talar om stora USA eller betydligt mindre Sverige.
Och hur försvarspolitikerna med sina begränsade budgetar ska kunna locka den civila industrin är nog en lika stor utmaning som att få till bättre samordning inom EU.
Den ökade spänningen i världen har det senaste året bidragit till stigande börskurser för flera av de stora försvarsindustriföretagen.
Försvarssatsningarna ökar på många håll men det är stora skillnader mellan länderna och USA har gång på gång krävt att de europeiska länderna gör mer.
USA lägger motsvarande 3,6 procent av BNP på försvaret. Motsvarande siffra för de flesta europeiska länder ligger någonstans mellan 1 och 2 procent.
Sverige lägger sig i den här jämförelsen rätt nära botten och är på väg mot strax under 1 procent av BNP.