Brutal död i andra änden av vår svenska andhämtning - Sorterandet av döda och ännu inte riktigt döda flyktingar betraktas med nollställd behärskning. Jan Söderqvist ser en film om Lampedusas sorgliga nattsida och katastrofen som bara pågår, vecka ut och vecka in.
Lampedusa är namnet på en liten klippa - sisådär 20 kvadratkilometer stor - i havet mellan Malta och Tunisien. I och med att de flaggor som vajar i vinden är italienska, är detta ett stycke Europa och EU på bara några landmils avstånd från den afrikanska kusten. Några tusen människor försörjer sig på fiske och turism. Det är kargt och det blåser mycket. Och det blir rätt kallt på vintern.
Gianfranco Rosis nya film inleder med att skildra den vintriga vardagen på ön: en liten kille, Samuele, tillverkar en slangbella och lär sin kompis att skjuta. Samueles pappa är fiskare, men tvingas nu bli kvar i hamn på grund av dåligt väder. Hans farmor stökar i köket och ringer in ett önskemål till den lokala radiostationen. Hon tillägnar sonen en favoritlåt och skickar med en bön om bättre väder. Vi ser hur radioprataren sköter sina sysslor i studions hemtrevliga dunkel.
Men ute på det oroliga havet utspelar sig det värsta man kan tänka sig. Folk på flykt drunknar i tusental. Om de inte dör av uttorkning. Natt efter natt. Till en början ser vi bara bilder av en radaranläggning i mörker och hör knastriga radiomeddelanden fyllda av förtvivlan och desperation. Snälla kom och rädda oss! Vi är si och så många i båten, och den har redan börjat sjunka. Kustbevakningen ber om en position, men de nödställda är ofta alltför uppjagade för att göra annat än att upprepa sin vädjan. Igen och igen.
Det här är också vardag, inser vi snabbt - dess sorgliga nattsida. Det bara pågår, vecka ut och vecka in. Otaliga människor från främst det subsahariska Afrika, men även från Syrien och annat håll, vistas under eländigast tänkbara förhållanden på den libyska kusten i väntan på dyrköpt högrisktransport ut i det stora okända. Hela tiden kommer det nya människor av denna sort, människor som inte har tagit del av, eller i varje fall inte låtit sig övertygas av den statistik som säger att välståndet, tryggheten och jämlikheten ökar i raketfart över jorden i den guldålder vi nu lever. De väljer alla av olika anledningar att utsätta sig för dessa risker och umbäranden; de bedömer tydligen att alternativen trots allt är värre. Möjligen med goda skäl, får man väl anta.
Detta är alltså vad som utspelar sig i andra ändan av den "andhämtning" vi i det hårt drabbade Sverige ansåg att vi behövde när vi i vintras införde id-kontroll vid gränserna och dramatiskt försvårade asylsökande - den här veckan precis som den förra och veckan före den. Det är såhär det ser ut när människor som krampar av uttorkning lyfts ombord på räddningsfartyg efter flera dygn ute till havs. Det enda som skiljer dessa styva kroppar från de lik som bärs ombord samtidigt är de svaga skälvningarna i de spända magarna. Rosis kamera går till slut också till sjöss: betraktar sorterandet av döda och ännu inte riktigt döda flyktingar med nollställd behärskning.
Tidigare har jag förhållit mig relativt kallsinnig till Gianfranco Rosis sätt att bedriva dokumentärfilm; den prisade "Sacro GRA" om skeenden och livsöden i anslutning till ringleden runt staden Rom, lyckas vara både affekterad och skäligen poänglös på samma gång. Men här blir såväl kontakt- som konfliktytorna mellan olika parallella processer uppenbara, eller åtminstone suggestivt antydda. Det må vara samma hav vi blickar ut över, men det är inte samma båt vi sitter i.