De flydde krigets Syrien tror inte på eldupphör - "Jag tänkte direkt att det bara är lögn. " I ett tältläger i Irak, dit många flytt krigets Syrien, väcker beskedet om eldupphör inga förhoppningar. Flyktingarna berättar för SvD om rädslan - och sorgen vid tanke på framtiden.
MOSUL. Den unga mamman Kewe kliver av bussen och tittar sig omkring. På ena armen har hon sin tvåårige son. Över den andra en sliten handväska. Hon är en av hundratals människor från norra Syrien som nu har korsat gränsen till Irak.
- Jag är så trött att jag nästan önskar att vårt hus bombats så att vi fick dö där, säger Kewe efter att ha burit sonen över gränsen och sedan blivit upphämtad med buss.
Hon har blanka ögon, är nära tårarna och stryker sonen på huvudet.
Här, några mil norr om Mosul, står rader av nya vita plasttält uppställda på betongblock. Mörkret har lagt sig och bussarna fortsätter att välla in i flyktinglägret Bardarash. Kurder, sunniaraber, assyrier och syrianer - hit har flera av de grupper som lever i norra Syrien tagit sig.
I torsdags gick Turkiet efter samtal med USA:s vicepresident Mike Pence med på ett fem dagar långt eldupphör, för att ge de kurdiska styrkorna möjlighet att dra sig tillbaka från den säkerhetszon Ankara vill etablera vid gränsen mot Syrien.
Den kurdiskdominerade styrkan SDF har därefter dragit sig tillbaka från Ras al-Ain i norra Syrien och reträtten är en del av det eldupphör som USA förhandlat fram.
Kewe suckar högt när uppgifterna kommer på tal.
- Jag tänkte direkt att det bara är lögn. Vi har gått igenom så mycket och tror inte längre på något. Så länge jag kan minnas har de pratat om att det ska bli lugnt. Det blir det aldrig.
Varken hon eller hennes vänner har något hopp om att kunna återvända hem efter tillkännagivandet om Turkiet nu gått med på eldupphör. De har levt större delen av sina vuxna liv i krig och säger att de hört liknande löften sådana löften många gånger förut. Ofta leder tillfälligt lugn till ännu mer våld senare.
- Jag hoppas att vi ska kunna återvända hem. Men jag tror inte att det kommer att hända. Något som förstörts blir aldrig som förut, säger Kewe.
Familjer i lägret berättar att de har ridit över gränsen. Motsvarande 2 000 kronor för en kvart på en hästrygg var priset för att smuggla sig in i Irak. För 13-årige Serhed var det första gången han red på en häst.
- Det var fint, säger han till SvD om ridturen.
Men han erkänner i samma ögonblick att han var rädd. För gränspolisen. För hundarna och för att tappa bort sin familj.
Sadia hade inte så mycket pengar - hon tvingades gå i stället. Vid första försöket blev det stopp och hon fick vända tillbaka sedan hon stoppats av gränsvakter. Vid andra försöket kom hon över. Hon visste inte vägen men gick mot färgglada ljus på andra sidan gränsen. Efter en och en halv timme var hon framme.
Nu sitter hon i ett tomt tält i skenet av den enda ljuskällan, en liten lampa från UNHCR. Sonen, nioårige Halim rycker snabbt till sig lampan medan lillasyster Lavin sitter på en tom plastdunk och tuggar i sig popcorn.
Klockan fyra på eftermiddagen förra onsdagen såg de de första turkiska planen cirkulera över deras hem i den syriska gränsstaden Ras al-Ayn. Tillsammans med resten av stadens invånare sprang de söderut. Men Sadia vågade inte stanna i Syrien så med sin lilla dotter på axlarna och son i handen gick hon över gränsen till Irak.
- Jag bestämde mig för att antingen kommer vi in eller också dör vi. I Syrien förväntar jag mig inte att se annat än död.
Utanför blandas barnskrik med hundratals röster och mitt i alltihop hörs ett regelbundet hamrande. En grupp arbetare håller på att resa nya tält.
- Vi måste skynda oss, snart kommer en ny buss, ropar en av dem.
Vid en bil som blivit provisoriskt skrivbord lämnar flyktingarna sina fingeravtryck. Jalal från den svenska organisationen Qandil registrerar nyanlända.
- Det här är bara början, vi förväntar oss att det kommer att komma många många fler, säger han.
Från ett lastbilsflak lastar hjälparbetare av plastpaket. Människor som har lämnat allt de har därhemma står i kö för att få nya ägodelar: En madrass, ett tält, en filt och en lampa.
SvD träffar flera flyktingar som berättar hur snabbt allt gick, hur de flydde utan att hinna ta med några passande skor eller kläder och lämnade hemmen i bara tofflor. Någon har lyckats få med sig något extra ombyte till barnen, men inga leksaker eller gosedjur. Många sade att de ville byta kläder, de har gått i samma plagg i över en vecka i cirka 30-gradig värme.
Kewe, den unga 18-åriga mamman, fick knappt med sig någonting alls förutom några blöjor och sin handväska. Inte ens telefonen fick hon med sig. Fötterna är såriga efter alla tistlar hon trampat på längs vägen.
Hon står utanför sitt tält, men tvekar och vill inte gå in. Hon slår ner blicken, och funderar på vad som ska hända framöver.
- Jag har redan sett allt, säger hon och håller om sin tvååring.
- Vi är rädda att få fler barn. De bara dör framför våra ögon.
Sina egna föräldrar har hon lämnat i Syrien, och hon säger att hennes hjärta är kvar i hemlandet. Hon slår ut med handen mot tältet och undrar om det här är hennes framtid.
- Kan ingen stoppa Erdogan så att vi kan återvända hem? Min bror dog framför mina ögon när han försökte fly till Turkiet, ihjälskjuten på gränsen. Ska han ta mina föräldrar också? frågar hon.