De som förminskar värdet av andras pengar - Det var 2011 som det dåvarande finanslandstingsrådet i Stockholm, Torbjörn Rosdahl (M), försökte motivera prishöjningen på SL-kortet. "Hundra kronor, det är tre chipspåsar. " (DN 11/5-11)
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Dagen efter gjorde han avbön: "Det var absolut inte meningen att förringa någon på något vis utan ett försök att bildsätta det hela. " (DN 12/5-11) Det var hedervärt av Rosdahl att be om ursäkt. Men han är långt ifrån den ende som ägnat sig åt ofoget att försöka förminska värdet av andras pengar till onyttig och överflödig konsumtion.
I september 2015 gjorde Henrik Schyffert ett inlägg på Facebook. Han vände sig till dem som anser att Sverige inte har råd att ta emot flyktingar och visade en beräkning där asylmottagandet beräknades kosta 27 miljarder kronor under 2015, vilket utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blev 319 kronor i månaden: "Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år. Det är inte dyrt. "
Jag hyser respekt för den goda intentionen, men tror att försöken att sätta sig till doms över andra människors budgetprioriteringar, lätt blir kontraproduktiva. Dessutom byggde resonemanget enbart på en selektiv del av notan - att enkom rädda livet på någon är med förlov sagt den enklare delen av åtagandet, medan att möjliggöra en värdig och självförsörjande tillvaro, är den svårare och mer kostsamma uppgiften. Men i prislappsdefinitionen av frågan läggs en stor del moraliska överväganden in, som i förlängningen blir ganska svåra att upprätthålla. Vad är man för en sorts människa om man alls konsumerar sådant som kan ställas mot möjligheten att rädda liv?
I dagarna har Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson argumenterat för en förestående skattehöjning på enskilt pensionssparande. Förutom det rent sakligt beklagliga i att försvåra för medborgarna att bygga en gentemot staten oberoende trygghet, har de tomma kaloriernas retorik återigen gjort sig påmind. Anderssons avfärdande av kritiken: "Det är lika mycket som två påsar ostkrokar. "
Det implicita budskapet: I dina händer är pengarna tomt överflöd; men när vi får kontrollera dem gör de nytta, och kan bli rättvisa och goda. De här pengarna betyder nästan ingenting. I själva verket ska du vara tacksam över att vi tar hand om dem, så att du inte frestas att lägga dem på sådant som egentligen inte är bra för dig. Du begriper ju inte bättre; därför är det inte mer än rätt att vi tar makten över dem.