DeLillo Mordet på Kennedy gjorde mig till författare - Don DeLillo, en av världens mest ansedda författare, visar hur axlarna åker upp när han har skrivmaskinen framför sig i hemmet i New York City.
Han är visserligen denna dag i det ljusaste av Stockholm och om han vänder sig om ser han det Kungliga slottet, men rösten avslöjar att han sitter vid skrivmaskinen och är där han helst av allt vill vara efter att nu ha varit på resa i flera månader.
Han beskriver skrivmaskinen noga. En Olympia. Den har han haft sedan 70-talet då han köpte den begagnad. Och det var först för ett tag sedan som han tvingades lämna in den på reparation för första gången. Han säger att känslan med skrivmaskinen är … så viktig. Och att han har ett papper framför sig är … viktigt. Och att han får hamra på tangenterna är … ja, viktigt. Han gillar oväsendet. Det ska kännas att skrivandet är en fysisk aktivitet.
Han satt, berättar han nu och skiftar tempus, vid sitt skrivbord för inte så hemskt länge sedan och uppgiften han hade var att skriva en 800 ord lång text om John F Kennedy inför hundraårsdagen av hans födelse.
- Jag sa nej flera gånger innan jag tackade ja, säger Don DeLillo som nu sträcker ännu lite mer på sig och pekar med höger tumme på något bakom sin rygg.
- Bakom mig när jag sitter vid skrivbordet har jag … ja, det är nog hundra böcker om John F Kennedy.
För att vara mer specifik:
Böckerna handlar om dagen då han mördades, den 22 november 1963.
Och för att vara ännu tydligare:
- Det mordet, den avrättningen …det var det som gjorde mig till författare.
Vi är tre journalister - från denna tidning, från Svenska Dagbladet, från norska Morgenbladet - som Don DeLillo träffar samtidigt, under sitt besök på festivalen Stockholm Literature. Och han som flera gånger under intervjun säger att han inte kommer ihåg innehållet i sina böcker - och ibland också nämner fel namn på viktiga personer i böckerna - berättar oerhört detaljrikt om sin första bok, "Americana", som kom 1971.
I slutet på den åker nämligen en man på just de gator som förknippas med mordet på John F Kennedy.
- Efter det mordet förändrades USA. Flera stora ledare mördades. Det blev mer och mer våld i storstäder som Chicago och New York. Motsättningarna mellan svarta och vita ökade. Och konspirationsteorierna blev fler och fler.
- Jag satt flera år och skrev på "Americana" och försökte fånga det som skedde i samhället. När jag hållit på i ganska exakt två år, då kände jag i hela mig att jag var författare. Jag blev så lycklig då och jag har varit lycklig sedan dess.
Han ler stort när han berättar att det borde sättas upp en skylt i New York i området där han gick under tiden som han skrev den där första boken.
På vilka gator gick du då?
- På gatorna kring East 40th Street. Jag går fortfarande mycket nästan varje dag. Och ser mig omkring. Jag ser mig mycket omkring. På folk. På hur de går mot rött för att de har blicken riktade mot sina mobiltelefoner. Tänk om någon kom från en annan verklighet där det inte finns dessa apparater och skulle se det? Det finns något lite onaturligt kring det som händer. Jag vet inte vart det leder.
Nu är han inne på grundtemat - teknikens utveckling och hur den påverkar oss - i sin nya bok, "Noll K". Den handlar om en högteknologisk anläggning, som kallas Konvergensen, där den svårt sjuke kan frysas ner och så en dag återuppväckas och komma tillbaka till livet. Vi följer en rik familjs sista dagar inför nerfrysningen och hur de resonerar om de existentiella frågorna kring det.
Don DeLillo har berört så kallade framtidsämnen många gånger i sina böcker och mycket av de katastrofala händelser som drabbat världen har han skildrat innan de ägt rum.
Till oss tre säger han nu att mycket av det han skriver om kommer till av en slump. "Noll K" började med att han skrev meningen "Alla vill äga världens undergång" och det blev bokens första mening.
- Den meningen födde nästa mening som i sin tur födde nästa. Så är det alltid för mig när jag skriver. Jag har ingen stor plan, jag vet inte hur boken ska sluta. Och jag gör inte så mycket efterforskningar som många läsare verkar tro.
Han är också själv "oteknisk" i den meningen att han inte har en mobiltelefon, ingen dator, och han skickar aldrig e-post.
Hur ser du egentligen på den tekniska utvecklingen?
- Den kan användas på så många sätt. Glöm inte att vi använde atombomben mot Nagasaki och Hiroshima. Det som uppfunnits och utvecklats kommer en dag att användas, just för att det är framtaget. Jag vet inte om det finns några framtida ledare som kan stå emot lockelsen att använda tekniken som finns, även om den är skadlig. Naturligtvis finns det mycket som är bra i utvecklingen, men jag är nog mer imponerad av det än optimistisk.
Du brukar säga att du inte är ute efter att förändra något med ditt skrivande. Men hur ser du på litteraturen i dag? Har den någon påverkan?
- Jag tror att jag inte är så pessimistisk om berättelserna, hur de publiceras, hur de når fram. Det jag vet är att folk behöver skriva romaner. Att allt färre läser? Jag tror inte att vi ska oroa oss så mycket för det. Jag är kanske romantisk, men jag tror att ju färre läsare en roman har, desto viktigare blir det att skriva romaner, och därför måste vi öva oss på att skriva bättre. När det gäller försäljningen … några säljer mycket, och det är bra. Det mer lättsmälta gör att också fler skriver seriöst. Allt det sammantaget håller romanen levande som konstform.
Norman Mailers skrivande betydde mycket för många och för samhällsdebatten.
- Ja, och jag var en av hans mest trogna läsare. Han skrev romaner, noveller, essäer, brev och startade Village Voice som blev mycket viktig. Kan någon få lika stort inflytande igen? Jag tvivlar på det, även om jag inte vet hur det är i andra länder. Jonathan Franzen har ett visst inflytande, men inte i närheten av det som Mailer hade. David Foster Wallace kunde ha fått det.
Många som räknas som de riktigt stora nu - du, Joyce Carol Oates, Philip Roth, Thomas Pynchon - är födda på trettiotalet.
- Och Cormac McCarthy. Det är min poäng. Vi är alla gamla nu. Jag hoppas det kommer nya, starka namn.
Vilka ämnen saknar du bland dagens författare?
- Kanske något om den här valrörelsen. Eller om invandringen. Jag var för inte länge sedan i Aten och såg hur flyktingarna hade det.
Han pekar på servetten framför sig. Den är kanske nio gånger nio centimeter.
- Så stora är lapparna som jag skriver på inför en ny berättelse. Lapparna efter att jag var klar med "Noll K" var fler än efter någon annan av mina romaner. När jag väl tittade på dem under skrivandet förstod jag inte vad jag hade skrivit på dem. Men jag har sparat dem.
- Det tar allt längre tid att skriva. Jag vet inte ens vad jag ska skriva härnäst. Jag har inget på gång. Jag hoppas det dyker upp något.
Don DeLillo, som fyller 80 år den 20 november, är född i fattiga Bronx i New York. Hans föräldrar var italienska immigranter.
På frågan om han fortfarande är ett litet barn från Bronx, så blir rösten starkare än vid något annat tillfälle under intervjun:
- Precis så är det! Jag blir mer och mer just det barnet just från Bronx, kanske för att jag blir äldre och äldre. Jag var tidigare i år på en konferens i Paris där de bara ägnade sig åt mina böcker. Och jag tänkte: Jag kommer från Bronx och nu får jag all denna uppmärksamhet från lärda män och lärda kvinnor. I Paris av alla städer! Jag förstår det inte, hur hamnade jag här?
- När jag skrev "Under jord" fick jag äntligen skildra Bronx på femtiotalet. Det var min värld! Och jag skrev fort. Det svåra var hur jag skulle stava alla bronx-italienska skällsord. Jag fick uppfinna stavningen.
- Jag har fortfarande kontakt med några av dem jag växte upp med.