Den bortglömda revolutionen i Syrien - IS-krigare, sönderpulveriserade städer, flyktingläger utan hopp. Det är bilderna som når oss från dagens Syrien. Det råder ingen tvekan om att kriget där för länge sedan muterade från frihetstörstande revolution till ofattbart blodbad, att det har blivit ett slagfält för utländska staters maktuppvisning, att mer än hälften av alla invånare flytt sin hem och att en av vår tids värsta katastrofer har sin utgångspunkt just här: i försöket att störta Bashar al-Assad.
Ändå, och kanske just därför, är det pånyttfödelse och eufori som inleder den nyutgivna boken "Burning Country: Syrians in Revolution and War". Med sådana känslor återgav många syrier erfarenheten att för första gången ha deltagit i en protest. Trots att de hade en mångårig diktatur mot sig, och trots att Syrien var känt som "tystnadens kungadöme" reste sig syrierna för drygt fem år sedan, med direkt risk för sina egna liv.
Deras deltagande i den arabiska våren kom lite senare än tunisiernas, egyptiernas, jemeniternas och libyernas, men kanske var deras våg av protester och lokal organisering den mest imponerande - just för att den syriska diktaturen var (och är) så extrem i sin övervakning, sin masstortyr, sin vana att slå ner skoningslöst på alla oönskade yttranden.
Detta vill journalisten Robin Yassin-Kassab och människorättsaktivisten Leila Al-Shami påminna oss om i "Burning Country". Deras bok är genomgående skriven från ett gräsrotsperspektiv. Redan det historiska kapitlet är präglat av det motstånd syrier har rest mot de förtryckande regimer som har avlöst varandra. Det är också här som vi får en inblick i hur Hafez al-Assad - far till nuvarande presidenten Bashar - byggde upp en närmast fascistisk apparat, med en absolut stat som överordnades allt och absorberade fack-, student- och kvinnoföreningar och alla andra antydningar till civilt samhälle.
När allt sedan gick i arv till sonen Bashar al-Assad blev privatiseringar och liberalisering av landets ekonomi en av de fösta åtgärderna. Subventioner togs bort, korruptionen ökade och Assads närmaste släktingar kom att bli landets rikaste personer. Många hoppades på större friheter när den blott 34-årige Bashar övertog presidentskapet. Men i stället kom fängelser, tortyr och säkerhetstjänst att spela en ännu större roll i hans Syrien - samtidigt som fattigdomen ökade och bönder tvingades in till städerna på grund av massiv torka. Över hälften av Damaskusborna levde i slumområden år 2011. Även för den insatte är bokens historielektion avgörande för förståelsen av varför många syrier liknade sin medverkan i demonstrationerna vid att födas på nytt.
Fem år är lång tid och minnet kort. Vem kommer egentligen ihåg att revolutionen i Syrien startade genom att några skolbarn sprejade slagord mot regimen i staden Daraa? Eller att upproret spreds tack vare de lokala samordningskommittéer som samlade syrier över etniska och religiösa gränser? Begravningar förvandlades till demonstrationer, möten till strejker, samtal till bojkott.
Genom hela boken hörs röster från människor som på ett eller annat sätt deltagit i revolutionen. "Ibn Homs" vittnesmål från 2012 sammanfattar det författarna vill förmedla: "Fler människor anslöt sig. Frihet är som en magnet - den drar till sig människor som har tystats alltför länge. "
Men demonstrationerna möttes med ett blint övervåld, skaror av aktivister fängslades och torterade barnkroppar återlämnades till föräldrarna. Den fredliga och folkliga revolutionen där många delar av samhället - inklusive kvinnor och barn - deltagit var inte längre möjlig att upprätthålla. Den beväpnades. Flera områden befriades från regimens styrkor och islamister gjorde entré på scenen. Den snabbast växande gruppen kom att bli Islamiska staten, IS, som förutom att erövra stora delar av nordöstra Syrien, inklusive staden Raqqa, sommaren 2014 sprängde delar av gränsen mellan Syrien och Irak och utropade ett slut på det hundraåriga Sykes-Picotavtalet.
En huvudanledning till att revolutionen i Syrien förvandlats till ett inbördeskrig och till att Mellanösterns katastrofzon ständigt öppnar nya bottenlösa schakt är just detta avtal som gick ut på att britterna och fransmännen under hemliga möten delade upp stora delar av Mellanöstern mellan sig år 1916.
I sin senaste bok "Roten till det onda - uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016" visar författaren och diplomaten Ingmar Karlsson hur britternas och fransmännens pennstreck över stora landmassor än i dag påverkar människors liv i regionen.
Det hade kunnat se annorlunda ut. Tiden efter osmanska rikets fall präglades av panarabiska strömningar, där både kristna och muslimer hade en självklar del. Dessutom törstade befolkningen efter att få styra sig själv. Men som Karlsson skriver: "Sykes-Picot-avtalet innebar i praktiken att konstgjorda hinder skapades för en arabisk enhet. De politiska och ekonomiskt mest utvecklade delarna placerades under fransk och brittisk överhöghet medan de outvecklade och av beduiner bebodda regionerna i inlandet skulle styra sig själva".
Efter flera löften om självständighet lämnade till slut kolonialmakterna området men deras metoder - framför allt Frankrikes söndra och härska - hade underblåst sekteristiska tendenser, inte minst genom skapandet av Libanon där man karvade ut en bit för att skapa ett land med majoritet kristna.
"Vägen till självständighet ledde därför inte till frihet och modernitet utan till totalitära system", konstaterar Karlsson, som inte är lika hoppfull inför framtiden som författarna till "Burning Country". Att en av dem, Robin Yassin-Kassab, är romanförfattare märks i det driv som gör det svårt att lägga undan boken. Och trots att tonen ändrar läge mellan kapitlen om revolutionens start och gräsrötternas självorganisering till militariseringen, islamisternas intrång och den påtvingade exilen för många syrier är ändå känslan av hopp det som hänger kvar.
För även om det för människor i dagens Syrien mest handlar om att överleva eller fly har den generation som skapade 198 lokala samordningskommittéer över hela landet sommaren 2013 inte glömt sina erfarenheter och drömmar. Roten till det onda må ha skapats för hundra år sedan, syriernas resning har hamnat i skuggan av IS och stora delar av oppositionen befinner sig i exil eller i Assads fängelser.
Men Yassin-Kassabs och Al-Shamis "Burning Country" inger ändå hopp om möjligheten att Syrien kommer att byggas upp av dem som startade revolutionen. Men då måste de först släppas ut ur fängelsehålorna och de belägrade enklaverna. Det lär inte ske så länge Assad - med utländsk hjälp - klamrar sig kvar vid makten.