Den ena handen avvisar, den andra plåstrar om - I Sverige vill vi inte att människor ska dö på gatan. Därför får människor som har fått avslag på sin asylansökan och olovligen uppehåller sig i landet, akut ekonomiskt bistånd och akut sjukvård. En basal praktik av den barmhärtiga samaritens etik, en bottenplatta i relationen till nästan.
Men det finns svårare avvägningar. Sedan Migrationsöverenskommelsen slöts har barnen till så kallade papperslösa rätt att gå i skola. Nu vill Miljöpartiet i Stockholm att samma barn ska ges rätt till försörjningsstöd. Detta sker medan regeringen, i vilken Miljöpartiet ingår, tydligt driver linjen att det ska vara skillnad på ett ja och ett nej i asylprocessen.
Anna König Jerlmyr (M) som är oppositionsborgarråd i Stockholm kallar Miljöpartiet i Stockholms hållning för "fullständigt orimlig". Hon varnar för framväxten av parallella samhällen. "Man måste ha principen om ordning och reda i asylprocessen. Att man får gå i skolan fast man fått avslag skickar märkliga signaler. Kopplar man dessutom försörjningsstöd blir det ännu mer otydligt. " (SvD 9/12)
Säger hon så för att hon är hjärtlös, känslokall och oförmögen att förstå barnens situation? Eller går det att, även utifrån barnens perspektiv, se det problematiska i detta? Anna König Jerlmyr har rätt. Den politik Miljöpartiet förespråkar riskerar att lägga en orimlig börda på barnens axlar genom att Stockholms stad använder offentliga medel för att skapa incitament för föräldrar som av svenska staten fått avslag, att ändå behålla sina barn i en oviss, tillståndslös tillvaro i Sverige.
Människor svarar på incitament, som årets nobelpristagare i ekonomi kan verifiera. Och som alla som har försökt designa politiska reformer, vet. Det är inga lätta saker. Exakt hur ordnar man den optimala balansen mellan morot och piska i socialförsäkringssystemen så att de som behöver hjälp, verkligen får den, medan de som är beredda att felaktigt utnyttja det allmänna, inte har möjlighet att göra så? Den formeln söker varje regering efter.
Stockholms stad bör inte skicka motstridiga signaler genom att bevilja barnen försörjningsstöd när deras föräldrar fått besked om att de måste lämna landet. Betyder det att man ska lämna de utsatta barnen i sticket? Alls icke.
Ty staten är inte synonym till samhället, trots att alltför många tyvärr sammanblandar begreppen.
Det är inte brottsligt att göra en insats för någon annan, att erbjuda kontakt och stöd. Det är fullt tillåtet att ideellt erbjuda utbildande insatser och mötesplatser för barn, unga eller vuxna. Många gör redan fantastiskt mycket, men behovet är stort och växande. För det är givetvis bättre för dessa barn om de har något meningsfullt att göra under den tid de lever i ovisshet i Sverige, liksom det på ett tämligen lättbegripligt plan ligger i allas intresse att dessa barn inte far illa eller passiviseras.
Flyktingkrisen visade styrkan i civilsamhällets snabbfotade handlingskraft. Och lika lite som krisen är över, är inte heller behovet av civilsamhällets insatser över. Och när staten inte bör eller kan fatta motstridiga beslut som skickar dubbla signaler, kan och ska aktörer i civilsamhället kliva fram.