Det är nåt riktigt knas med vårt samhälle - När filmaren Ahang Bashi frontalkrockade med ångesten bestämde hon sig för att dokumentera sina erfarenheter. På vägen fann hon sitt inre, ledsna flyktingbarn och en historia som hennes familj inte velat konfrontera. På fredag går dokumentären "Skörheten" upp på bio.
Sist jag såg Ahang Bashis kökssoffa låg hon utslagen i den, förlamad av ångest. Hennes mamma stod vid diskbänken med ryggen till. Pratade i telefon med dämpad röst, om hur svårt det var att se sin dotter i det tillståndet.
Scenen är en del av dokumentärfilmen "Skörheten", en ljus, mörk, rak och forskande dokumentär om hur Ahang Bashi knockas av ångest, reser sig igen och söker förklaringar till att hon mår så dåligt, fast hon har det så himla bra.
Nu sitter hon i samma soffa, rakryggad och omsorgsfullt mejkad utifall att det dyker upp en fotograf. Hon dricker presskaffe med en skvätt havremjölk i, ur en mugg med texten "Ännu en dag i paradiset".
- Som filmare och berättare ser man små historier runt omkring sig, i allting. Jag kunde ligga här på soffan och titta på min mamma när hon diskade åt mig och tänka… Fan, det här är fint, typ. Fast jag låg där och mådde dåligt kunde jag se att där faller ljuset in så, och hon står och ser lite vemodig ut. . .
Arbetet med filmen påbörjades, egendomligt nog, när Ahang Bashi sjunkit som djupast i ångestens svarta vatten. Hon började dokumentera allt från vardagliga situationer till gruppterapi och möten med psykvården. När hon själv inte orkade rigga upp kameran så filmade vännen Maria Åkesson. Maria bodde också i lägenheten i Hagsätra, som Ahang (långt "A", hårt "g") nu delar med tre kompisar och två katter.
- Jag kände att jag hade gått ner mig totalt, och att jag måste göra något. Inte så att jag trodde att jag skulle göra en film om det och så skulle jag bli bra. Men om jag gjorde en film skulle det inte kännas lika meningslöst. Så jag hade med mig diktafonen när jag åkte in akut till psyk, bara för att få det dokumenterat på något sätt. Jag tänkte ju inte att det skulle bli så här stort, att det skulle visas på bio, att Svenska Dagbladet skulle komma hem till mig, liksom. . . Förstår du? Den känslan…
Hennes skratt kommer plötsligt och ofta. Lika snabbt pendlar hon över till eftertänksamhet.
- Det är faktiskt väldigt stärkande att titta på filmen nu. Jag blir liksom "wow" över min egen förmåga. Jag är stolt över att jag har gjort nåt bra av en så hemsk situation.
Under arbetet med filmen har hon insett att ångest berör många. Finansiärer, människor med stora framgångar, makt och till synes perfekta liv har öppnat sig och berättat om sina personliga erfarenheter.
- De tycker att det är dags att det skildras. Och jag har känt att jag kan skildra det här på ett sätt som inte blir "gud vad hon gör bort sig". Jag har öga för vad som är en bra film och vad som bara är att man är uppmärksamhetskåt, du vet. Och jag har försökt få med ganska mycket humor i det hela.
Känner du ett ansvar gentemot andra i samma sits, att skildra ångest på ett sätt som är sant även för dem?
- Nej, jag har försökt att inte tänka på andra. Jag har velat berätta min egen historia, det är så olika för olika människor.
För att kunna ta itu med ångesten kände hon att hon var tvungen att förstå varifrån den kom. I filmen spaltar hon upp tänkbara förklaringsmodeller i sin anteckningsbok:
Kemisk obalans
Svag, bortskämd, otacksam
Prestationssamhället
Undermedvetet trauma
Varför var det viktigt att hitta en förklaring?
- Utan att veta kunde jag inte sluta fred med mig själv. Jag har vuxit upp med känslan att min familj offrade allt för att jag skulle få det bättre. Därför känns det så himla otacksamt och fult att inte må bra. För att jag är svag och bortskämd, liksom. Sen när jag ser allt som händer i världen: folk blir mördade och förlorar sina barn och flyr över haven - och så sitter jag här och bara "boohoo". . . Det var viktigt för mig att ta reda på hur jag har blivit så här.
Fann du din förklaring?
- Jag tror att det är en kombination av alla de där grejerna. Jag är lite bortskämd. Jag är lite svag. Nä jag skojar, det är så komplext. Man kan inte säga att det beror på en grej. Men det här undermedvetna, obearbetade traumat från när jag var liten har definitivt satt sina spår.
Ahang Bashi flydde från Iran till Sverige tillsammans med sin familj 1987. Hon var två år, sladdis, och en av hennes storasystrar som snart skulle gifta sig blev kvar medan resten av familjen Bashi flyttade runt mellan olika hotell och vidare till en flyktingförläggning utanför Höör. I familjens muntliga historia har flykten skildrats som ett äventyr med lyckligt slut, men vad Ahang Bashi upptäcker i filmen är att flykten var en svår period. Familjen tvingades sälja allt de ägde för att få råd med falska pass och visum, och för Ahang blev det ett år av osäkerhet. Hon vände sig inåt. Grät och grät.
Kommer du själv ihåg det?
- Inte alls. Det har varit en del av problemet. Rent intellektuellt kommer jag inte åt de minnena, men min kropp minns dem. På flygplatser är det något som händer i kroppen. Jag blir spänd. Flygplan är obehagliga. Nya platser, hotell… Jag ryser fortfarande inför hotellkorridorer.
I filmen intervjuar hon sina föräldrar flera gånger. Det blir en terapi även för dem, där de tvingas erkänna att deras gemensamma historia inte bara är glädjefylld.
- Det är skönt att min mamma nu kan säga "Det var så himla jobbigt när vi kom till Sverige", på ett sätt som hon aldrig har gjort förut. Hon bara "Shit, det är verkligen nåt av det största man kan vara med om och vi har varit med om det. " Hon har fått nån sorts uppenbarelse kring det som gör att vi förstår varandra. Nu kan hon säga att "Ahang, du mådde inte bra första året. Det var svårt för dig. "
Jag kommer att tänka på debatten om apatiska flyktingbarn, och teorin att de fejkar för att få asylskäl.
Ahang Bashi blir tyst, det rycker i läpparna som om hon inte kan öppna munnen. Men det går snart över.
- Mitt hjärta brister när jag tänker på det.
Hon torkar bort en tår innan hon fortsätter. Rösten är bara en hes viskning.
- Det är fruktansvärt att någon kan säga så. Att folk är så jävla dumma i huvudet att de inte förstår hur omvälvande det är för ett barn. Och så här… det är jobbigt att tänka på. Det finns inget som kommer åt den allra ömmaste delen av mitt hjärta mer än just flyktingbarn. Jag har ju fattat nu att jag har varit ett sånt. Och jag lever med den flickan fortfarande. Det är smärtsamt.
Att acceptera det sorgsna barnet har hjälpt Ahang Bashi att få bukt med ångestens förödande spiral av självhat. Kanske är det en sorts svar på gåtan om varför hon inte mått bra som vuxen.
- Men ett svar är inte ett botemedel. Det finns inga botemedel. Det är ju livet. Ingen människa är befriad från lidande. Det är hela grejen med att vara människa, att vi lider.
Nu kommer ett stort gapskratt igen, innan hon bygger ut sin teori om ångestens ursprung.
- Det är nåt riktigt knas med vårt samhälle. Det tror jag egentligen att alla håller med om, men ingen vet vad vi ska göra åt det. Så vi bara kör på och hoppas på det bästa och köper en sommarstuga liksom. Det är inte lätt att må bra i en värld som inte mår bra.
I filmen säger Ahang Bashi till sin terapeut att när hon tänker tillbaka på det senaste året och hur mycket hon har varit tvungen att kämpa med sig själv, så hade hon ändå inte velat vara utan den där ångesten.
Hur kan du känna så?
- Jag förbannar ju ångesten varje gång den kommer. Hatar den. Den är så smärtsam. Men jag har bearbetat så mycket. Jag har blivit en djupare person av det. Jag har fått bättre förståelse för andra människor och jag är snällare mot mig själv. Jag har mer och mer blivit den person jag vill vara. Mycket sannare mot mig själv, för att ångesten har tvingat mig till det. Jag har fått jobba så m