Det måste bli svårare att ljuga om sin identitet - Vi borde vara mer noga.
En människa har rätt till sin identitet, och Sverige bör bara ge uppehållstillstånd till människor som vi vet vilka de är.
Det måste bli svårare att ljuga om sin ålder, sitt namn och sitt födelseland.
Det är inte konstigt att utsatta människor tar till vad de kan för att skaffa sig ett bättre liv. Jag har hört historier om påhittade nationaliteter förr.
I början på 90-talet kom många libanesiska asylsökande till Sverige. En vän påstod att han var en av få riktiga libaneser bland de 300 som fanns i den mellanstora staden. Övriga hade enligt honom "lyckats skaffa sig falsk libanesisk identitet för att kunna fly till Sverige".
Spelar det någon roll? Om allt går bra, och personerna etablerar sig i det nya landet finns väl inga problem?
Visst är det säkert så ibland. Men en lögn kan också bli förödande för den ljugande personen.
- Hela grunden till mitt liv är falsk, säger mannen från Borås som Johanna Karlsson intervjuat. Han är från Pakistan men har i 28 år levt med lögnen att han är från Afghanistan. Det står fel namn och fel födelsedatum i det svenska passet.
Det finns fler som han i Sverige.
I den svenska folkbokföringen finns en kvinna född i juni 1899. Om det stämde skulle hon vara världens äldsta nu levande person.
Det är bara det att det inte stämmer, enligt Ingegerd Widell på Skatteverket.
- Det är jättefel. Vi har pratat med anhöriga och hon är betydligt yngre än så.
Men kvinnan har inga handlingar som kan styrka hennes verkliga födelsedag. Och då går det inte att ändra ett svenskt personnummer.
En 19-åring som förra året åtalades för våldtäkt mot barn, lyckades övertyga rätten om att han är tre år yngre, och dömdes därefter. Men han är fortfarande folkbokförd som född 1996 i stället för 1999.
Att det svenska samhället, som är så uppbyggt kring korrekta identiteter och åldrar, tillåter den här urholkningen av folkbokföringens trovärdighet, är märkligt.
Det bästa vore förstås om det gick att ha fri invandring, och ingen behövde ljuga eller hitta på.
Men i den hårt reglerade flyktingmottagningen i Sverige, som är kopplad till ett omfattande välfärdssystem, har vi bestämt att det är oerhört viktigt vilka som får stanna, och vilka som inte får det.
Därför är det konstigt att svenska myndigheter inte lägger större vikt vid rätt identitet på de människor som de fattar beslut om.
Om man ska bestämma om en person är flykting eller skyddsbehövande är det förstås nödvändigt att veta vem personen i fråga är, och vilket land han eller hon kommer ifrån. Om dyrbara mänskliga resurser och skattepengar satsas på människor som inte har rätt till den typen av stöd undergräver det hela systemet.
Flyktingsituationen i världen är så svår att hjälp bör ges till dem som behöver det.
Mannen i Johanna Karlssons reportage berättar att han kastade sitt pakistanska pass i Viskan, ån som flyter genom Borås.
Att det är mer fördelaktigt att kasta sina identitetshandlingar än att kunna bevisa vem man är, visar på ett djupt systemfel.
- Asylprövningen kan inte som övrig tillståndsprövning ställa krav på styrkt identitet. Kravet är därför bara sannolik identitet. Detta medför att personer som saknar verifierade identitetshandlingar kan få uppehållstillstånd om de gör sannolikt att de har ett skyddsskäl. Vi tillämpar beviskravet sannolikt, enligt internationella bestämmelser, vilket i stort innebär att personen inte måste visa upp någon handling om personens berättelse gör att det är sannolikt att han är medborgare i ett visst land, säger Iréne Sokolow, pressekreterare på Migrationsverket.
I internationella termer anges detta beviskrav med: "If the applicant gives a credible accountedge he should be given benefit of the doubt for the part of the claim that he cannot prove".