Documenta med storhetsvansinne - Fjortonde upplagan av Documenta är tudelad - först öppnade den i Aten och för ett par veckor sedan även i Kassel.
Uppdelningen har kritiserats hårt. Och den mesta kritik ni hört stämmer. Informationen är usel, organisationen ännu sämre. Kanske har arrangörerna gapat över för mycket med två orter med samma 160 konstnärer plus mängder av verk inlånade från olika samlingar. Men också de positiva omdömena stämmer. Se bara hur många konstnärskap som lyfts fram, som länge gått under radarn.
Kassel är förvandlat till ett konstrum som det både är omöjligt att orientera sig i och förstå. Att begripa sammanhangen är inte lätt, och den konstnärliga ledaren Adam Szymczyk gör ett tappert försök att peka ut den neokoloniala, patriarkala och heteronormativa ordningen som grunden för världens usla tillstånd. Motmedlet sägs vara det Szymczyk kallar för "radikal subjektivitet". Ok?! Jag antar att det ska tolkas som en trotsig konstnärlig hållning. Då går det ju alltid att satsa på det anslående före det komplicerade. Jag förstår den tyske recensent som kallade Documenta för "psychowellness", med andra ord lugnande kitsch.
Utställningens signaturverk är argentinska Marta Minujíns fullskalemodell av Atens Parthenon, inklätt i böcker för att påminna om den litteratur som förbjöds av militärregimen i hennes hemland på 1980-talet. Att skrifterna är på tyska kan bero på tidsbrist eller slarv, en välvillig läsning vore att stålrörstemplet rests just på den plats där bokbålen brann i Kassel under naziregimen. Nå, budskapet är tydligt: mot censur och bokbål, för demokrati, vilket det antika templet skulle vara en symbol för. Problematiskt, då ju dess vitskrubbade sken bara är en produkt av den tidiga romantiken och inte har ett skvatt med de gamla grekernas slavekonomi att göra. Psychowellness förutsätter grunda tankar.
Lika anslående är de två vakttornen, som Ibrahim Mahama klätt med jutesäckar. En vacker förvandling av förpackningar för råvaror, tills jag upptäcker Lois Weinbergers stora dokumentära modell av Auschwitz inne i tornet. Då blir allt bara eländig kitsch igen. Lättuggad ideologi.
Men i Kassel finns också bra verk som hugger sig in i samtiden. I flaskform och på reklampelare lanserar Emeka Ogboh det mörka ölet Sufferhead Original under mottot "Wer hat angst vor schwarz" (vem är rädd för svart). Och på Königsplatz har Olu Ogouibe rest en mäktig obelisk åt flyktingar och främlingar.
Flera av Documentas starkaste verk är gamla. Ingen gestaltar migration och flyktingskap så påträngande som Bill Viola i "The Raft", en video från 1974 som ingår i moderna museet i Atens samling, vilken märkligt nog fyller hela Friedericianum. Hur det hänger ihop med Documenta förstår nog ingen. I alla fall är "The Raft" skoningslös mot en grupp människor som långsamt tränger ihop sig för att sedan attackeras av högtrycksspolande vatten.
Många verk borrar sig in i ett förflutet, som ännu verkar. Maria Eichhorns väldiga dokumentära installation "Rose Valland Institute" i Neue Galerie ger nytt ljus åt Förintelsen och plundringen av judiska hem. I mitten står en väldig skulptur av böcker som stals under kriget och sedan köptes upp av olika bibliotek. Sedan visas uppslag för uppslag med auktioner, då möbler och konst från plundrade hem såldes. Mest drabbande är enkla redovisningar av salubjudna objekt med nummer, pris och köpare noga angivna.
Viktig konst visar sig inte minst i det lilla. Det gäller verkligen de samiska konstnärerna. Britta Marakatt-Labbas fjorton meter långa miniatyrbroderi "Historia" är ett mästerverk. En vindlande berättelse i tråd över ett svepande vitt landskap som på det mest lågmälda vis berättar samisk historia.
Det gäller också Ruth Wolf-Rehfeldts skrivmaskinsdikter/bilder från DDR:s alternativscen, då konst och dikt skar sönder den propagerade historien. Kanske är arvet från andra sidan järnridån motvikten till kitschkonsten? Då fanns en hållning som i väst bagatelliserades som modernistisk formalism. Idag framträder den som originell och modig. Och som bevis på det sagda står i skuggan av Minujíns Parthenonkopia en bronsfigur med uppvridna armar, gjord av den ukrainske skulptören Vadim Sidur (1924-1986) i Sovjet. Bronslinjer i plåga utan ände.
Samma slags egensinniga modernistiska experiment är rikligt företrädda i alla ljudverk. Ett lysande sidospår som vrider hegemonin ur händerna på vanlighetens försvarare. Den sovjetiske avantgardisten Ivan Vysjnegradskis (1893-1979) färgskimrande modeller över kvartstonsskalor. För att inte tala om serbiska Katalin Ladik med sina skruvade grafiska partitur. Hennes röst fyller rummen. Storartat. Tyvärr har musikdelen för många föremål istället för ljudande exempel.
Liksom med temat musik och ljud verkar också mycket annat vara ad hoc-beslut. Det finns för många tillfälligheter i denna illa kuraterade Documenta.
De 160 inbjudna konstnärerna visas som sagt ihop med många äldre verk. Men de kräver kontext och ordentlig eftertanke. Ibland lyckas det. Som av en slump, därför att verken är så självlysande. Som den ukrainskfödda New York-filmaren och avantgardisten Maya Deren (1917-1961). Hennes reportage från 1940-talets Haiti är ett enastående verk alla kategorier. Eller Amrita Sher-Gil (1913-1941), en ungersk konstnär av sikhisk börd, som jag aldrig hade hört talas om. Hennes självporträtt som på tahitiska viskar "Gauguin", men med den avgörande skillnaden att jag här möter ett subjekt som betraktar mig.
Trösten finns att hämta i de enskilda, starka verken. När jag sett det egensinniga hos Sher-Gil, Deren, Ladik, Viola och många fler, då anar jag vad kurator Szymczyk kan ha menat med radikal subjektivism. Trots sitt väldiga format visar Documenta egentligen att storleken inte har någon betydelse. Jag hoppas Documenta14 blir slutpunkt för fler megalomana konstprojekt.