Döden på Medelhavet skördar fler offer än någonsin - I gryningen den 2 september 2015 sköljde vågorna upp treårige Alan Kurdis kropp på en strand i den turkiska badorten Bodrum.
En fotograf råkade komma förbi. Blixtsnabbt spreds bilden av den drunknade pojken över världen.
Fotot träffade rakt i hjärtat.
Vid en första anblick ser han ju ut som en docka. Sen ser man: Det hade ju kunnat vara ens egen unge eller grannens.
Ansiktet nertryckt i sanden. Vått hår. Den röda T-shirten och gympadojorna med kardborreband.
Kriget i Syrien hade pågått i flera år. Men de flesta flyktingarna hade hamnat i Jordanien, Libanon och Turkiet.
Nu blev det uppenbart för alla att hundratusentals människor desperat försökte ta sig till Europa. Tack vare fotot på Alan Kurdi kom deras umbäranden plötsligt så nära. Ingen kunde värja sig.
Med ens vill alla hjälpa. Frivilliga flockades under parollen "Refugees Welcome". Folk skänkte pengar och kläder. Det hölls manifestationer runt hela landet.
Och fyra dagar efter att Alan Kurdis kropp spolats iland stod statsminister Stefan Löfven inför femtontusen personer i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm och lovade öppna gränser.
- Mitt Europa bygger inte murar!
Ett år senare är det just vad Europa har gjort.
Men gränskontroller, taggtråd och skärpta asyllagar har inte hindrat desperata människor från Mellanöstern och Afrika från att försöka uppfylla sin dröm om ett bättre liv i Europa.
I veckan rapporterade världens nyhetsbyråer om hur italienska kustbevakningen på en enda dag hade räddat över sextusen migranter som gett sig av från Libyens kust i överlastade gummiflottar och träbåtar.
- Vi ser färre som flyr över Medelhavet än i fjor. Men eftersom Balkanrutten är stängd tvingas de ta farligare vägar, konstaterade Zoran Stevanovic, talesman för FN:s flyktingorgan UNHCR.
Faktum är att döden på Medelhavet i år skördat fler offer än i fjor.
Den internationella hjälporganisationen IOM samlar in rapporter om drunknade flyktingar. Enligt deras databas drunknade 2 656 flyktingar från januari till och med augusti i fjor. I år är antalet dödsoffer ännu högre under motsvarande period: 3 168 män, kvinnor och barn.
Så vad hände med all den medkänsla som blossade upp i Europa för ett år sen när fotot av Alan Kurdi spreds via miljoner datorskärmar, tv-apparater och tidningar?
Först och främst: Det var långt ifrån alla hjärtan som lät sig bevekas av den lille syriske pojkens död.
Ungern hade vid den här tiden redan börjat rulla ut taggtråd vid landets gränser för att hindra flyktingar från att ta sig norrut via "Västra Balkanrutten". Samtidigt trängdes tusentals människor vid tågstationen i Budapest för att ta sig vidare till Tyskland.
Dagen efter att Allan Kurdis kropp spolats iland i Bodrum besökte den nationalistiske ungerske premiärministern Viktor Orbán EU-parlamentet i Bryssel. Där fick han frågan hur han reagerat på bilden av pojken.
- Det enda moraliskt riktiga att säga är: Kom inte hit! svarade Orbán.
Medan regeringarna i det ena EU-landet efter det andra skickade ut signaler om att flyktingar inte var välkomna skiljde två nationer ut sig: Sverige och Tyskland.
- Wir schaffen das! utropade förbundskansler Angela Merkel. "Vi klarar det!"
Med Dublinkonventionen satt ur spel (flyktingar ska söka asyl i första EU-land) lovade Merkel att Tyskland skulle ge fristad åt alla. Under ett par månader framstod hon som Europas humanitära hjältinna.
Många antog erbjudandet. Men många ville också vidare norrut - mot Sverige.
Hundratusentals människor var nu i rörelse. Den 8 september började 170 flyktingar som anlänt med färjan till Rödby vandra genom Danmark. Och fler följde dem i spåren. Dagarna därefter fylldes Malmö Central med uttröttade män, kvinnor och barn som inte bara flytt undan krig och elände i sitt hemland - utan också tagit sig genom hela Europa.
På kort tid växte ett helt mottagningscentrum upp vid Centralen. Migrationsverket, polisen. Röda korset och andra hjälporganisationer var på plats. Kyrkor och moskéer slog upp sina portar. Hundratals skåningar ställde frivilligt upp och gav flyktingarna mat och husrum.
De följande veckorna tilltog strömmen. Syriska familjer. Afrikaner. Ensamkommande tonårspojkar från Afghanistan.
Den 4 oktober berättade Sydsvenskan i ett stort reportage att det kom tusen asylsökande per dag till Sverige, de flesta till Malmö, och att kommuner och myndigheter började gå på knäna.
- Det är klart att det finns en gräns när systemet kollapsar. Var den går vet jag inte, sade Åsa Lindberg, chef för Migrationsverket i Malmö.
I november tvingades verket förlägga tusentals nyanlända människor på madrasser på golvet i Malmömässan.
I Stockholm drog regeringen slutsatsen att myndigheterna förlorat kontrollen över vem som reste in i landet. På ett sammanträde den 11 november beslutade man att införa gränskontroller.
- Regeringen gör den samlade bedömningen att en inre gränskontroll är påkallad och uppfyller EU-rättens krav, förklarade inrikesminister Anders Ygeman.
Dagen därpå började uniformerad polis kräva pass eller ID av passagerare vid Öresundsbron och färjeterminalerna från Danmark och Tyskland.
Men alla utlänningar som begärde asyl släpptes in och vid Migrationsverkets mottagningsenheter rådde kaos.
I det läget drog statsminister Stefan Löfven slutsatsen: Det här håller inte.
Med kort varsel kallade han de borgerliga partierna till krisöverläggningar. Och på en dramatisk presskonferens i Rosenbad den 24 november meddelade han att Sverige inte ensamt kunde bära ett så tungt ansvar.
Löfven ville skicka en tydlig signal till världens flyktingar: Sök asyl i något annat land.
Från att ha Europas generösaste flyktingpolitik skulle Sverige lägga sig på EU:s mininivå. Tillfälliga uppehållstillstånd skulle införas. Hårdare krav för familjeåterförening. Och transportöransvar med ID-kontroller vid Öresundsbron och skånska färjelägen.
Vid Löfvens sida på pressträffen satt vice statsminister Åsa Romson och grät.
- Det här är fruktansvärda beslut, sade hon efteråt.
Bakom den skärpta flyktingpolitiken stod de båda regeringspartierna S och MP samt tre allianspartier: M, L och KD.
Åtstramningen fick snabbt effekt. Flödet av asylsökande avtog. Men när året summerades hade 163 000 personer sökt asyl i Sverige - per capita räknat i särklass flest i Europa.
Ett år efter att bilderna på Alan Kurdis kropp spreds över världen och Stefan Löfven lovade att hans Europa inte "bygger murar" kommer inte längre så många nya flyktingar till Sverige.
Från januari till augusti har 20 000 personer sökt asyl. En del av dem tros vara papperslösa som anlänt tidigare.
EU:s ledare har ingått ett avtal med Turkiet i syfte att stänga flyktvägen till Europa via Grekland: Alla migranter som tar sig sjövägen från Turkiet till grekiska öar skickas tillbaka. För varje syrier som återsänds ska EU ta emot en annan syrisk flykting enligt ett kvotsystem.
Hittills har byteshandeln fungerat dåligt. Bara runt 900 syrier från turkiska läger har fått biljett till Europa. Och här fortsätter EU-ledarna att bråka om ett rättvist system för hur flyktingar ska fördelas inom unionen.
Avtalet med Turkiet kritiseras hårt. Enligt Amnesty strider det mot folkrätten. Turkiet är inget säkert asylland. Tusentals flyktingar har skickats tillbaka till kriget i Syrien, några har till och med beskjutits av turkisk gränspolis.
Dessutom har EU genom avtalet satt sig i en besvärlig beroendeställning gentemot den auktoritäre turkiske presidenten Tayyip Erdogan.
Men i grunden har Turkiet-avtalet fått den effekt som Stefan Löfven och de andra EU-ledarna ville: Få syrier och afghaner lyckas nu ta sig in i Europa via den smugglingsrutt som Alan Kurdi och hans familj valde.
Istället tjänar människosmugglare i Libyen, Egypten och Tunisien grova pengar.
Några av de flyktingar som i sommar vågat livet i fullpackade farkoster från Nordafrikas kust är syrier. Andra afghaner som valt nya vägar. Men de f