En genial värmländsk kurd intar Hemsö - Hemsöbor är vi allihop - del av ett påhittat nationalistiskt projekt av Skansenromantik och jantelag. Strindberg såg igenom idyllen och det gör också Andreas Boonstra när nu Özz Nûjen får agera Carlsson.
Hemsö - detta ursvenska Legoland, hopsatt av föreställningar om allt som är äkta svenskt: syrendoft, hav, tystlåtna skärgårdsbor, sprit, bryggdans och flaggor som fladdrar mot somriga skyar. Det är ingen slump att romanen "Hemsöborna" är ungefärlig samtida med att Arthur Hazelius bygger upp Skansen. Yttervärlden bankar ständigt på dörren, då som nu. Såväl August som vi själva behöver något att klamra oss fast vid, några absoluta värden. Om det så bara är jantelagen.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
August Strindberg låter Carlsson - mannen som ska rädda jordbruket på Hemsö - vara värmlänning, vilket förstås gör urbefolkningen djupt misstänksam. Andreas Boonstra, som nu stuvat om och moderniserat stycket, och låter vår agronom vara kurd. Özz Nûjen kommer in på scenen som ett yrväder en aprilafton, just som han ska - men kan man verkligen lita på en utböling? Nûjen spankulerar omkring på scenen, mestadels som sig själv. En sympatiskt driftig nöjesentreprenör. Han har suverän publikkontakt och blir en avslappnat fryntlig men dock stötesten för alla eventuella smygrasister på ön och bland publiken.
Andreas Boonstra odlar en regiart som blandar citat, egna kommentarer och till synes naiv ironi. Ensemblen får tala om Strindberg, om vårt behov av nationalistiska fantasier men också om vissa politiska partier som behöver motbilder till dessa: flyktingar som kurder, exempelvis. Den som förväntat sig psykologisk realism, svirr av svalor och doft av tång blir besviken även om Sven-Åke Gustavsson är genial som Rundqvist, här en underbart bohusländsk fiskarfilur.
Scenografin är en karusell av stuginteriörer, lagårdar, pappträd och ett dass - dit ensemblen smyger för att bikta sig inför publiken. Åsa Berglund Cowberg har skapat en miljö, en labyrint, som kan byta årstid på en sekund. Strax till höger på scenen sitter husbandet, lett av Daniel Lemma som ihop med Simon Steensland satt samman en lista av svenska sånger som är så ihärdigt melankoliska, molltonat vackra att man till sist längtar efter vad som helst som inte skildrar sommarängar.
Teaterchef Pontus Stenshäll väljer ofta regissörer som nagelfar sina givna texter, såväl via kritisk hållning som val av spelstil. Teater är ju en konstart som kan välja eget universum, egna regler och eget tilltal varenda gång. Boonsta som ju också kommer från Moment:teater har samma estetiska bakgrund: intelligens, humor, satir - men också en genuin vilja att diskutera aktuella samhällsproblem: som den här gången rasism, oreflekterad nationalism och xenofobi.
Hemsö som hemskö. Ibland någon longör, en gång en övertydlighet - men mest ett härligt virrvarr av människor som säger känna var sten på sin ö, men ständigt snubblar på dem. Nûjen är som en Jean, som vill klättra - rollen är ju inte bara sympatisk. Mia Höglund-Melin är fantastisk som råbarkad fiskarmadam, ännu het. Marie Delleskog är en finfint full pastor. Anders Berg lagom njugg och lat som sonen Gusten. Daniel Lemma sjunger så det skimrar över scenhavet. August ler som en sol.