En svensk modell för social housing behövs - Resurssvaga grupper får allt svårare att hitta någonstans att bo. En svensk modell för social housing bör kunna utvecklas till ett viktigt komplement på den svenska bostadsmarknaden, skriver Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna.
Sveriges befolkning växer snabbare än någonsin och det byggs allt mindre. Det är så den svenska bostadsmarknadens huvudsakliga problem brukar beskrivas. Som en enkel matematisk obalans. Men bostadsmarknadens utmaning är mer komplex än så.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
För befolkningen blir inte bara större, den ändrar också sammansättning. Vi blir allt äldre, fler flyktinginvandrare och fler personer som föds i hushåll med sämre ekonomiska villkor. Andelen resurssvaga ökar. Och det är primärt dessa som har svårt att hitta någonstans att bo.
Det räcker därför inte att bara bygga fler bostäder. Den växande gruppen resurssvaga har inte råd att bo i nyproduktion och inte ens de billigaste bostäderna i beståndet är åtkomliga för de mest utsatta.
De behöver i stället tillträde till bostäder med en boendekostnad som matchar deras betalningsförmåga. Och eftersom sådana inte är lönsamma att bygga och förvalta för vare sig kommunala eller privata bostadsbolag krävs det andra lösningar.
Trots att användningen av sociala kontrakt, där kommunernas socialförvaltningar hyr lägenheter åt stödberoende, aldrig har varit större efterlyser socialtjänstens medarbetare fler möjligheter att hantera bostadsförsörjningen. Med skenande hotellkostnader, kommunal medverkan i handel med svartkontrakt och krympande utrymme för socialtjänstens kärnverksamhet lyfter flera av dem i dag behovet av en svensk modell för social housing.
Men i politiken lever motståndet kvar. Begreppet social housing används fortfarande främst för att svartmåla bostadspolitiska förslag man ogillar. Särskilt gäller detta de som anser att behovsprövade bostäder strider mot hela grundtanken på vilken svensk bostadspolitik vilat under snart 100 år, den om en generell politik som inte gör skillnad på folk och folk. Kritiken mot den selektiva ansats social housing bygger på blir därför både moralisk och känsloladdad.
Men förhoppningsvis går vi nu mot en utveckling där semantiken inte längre står i vägen. De insatser som ryms under samlingsbegreppet social housing varierar trots allt mycket mellan olika länder och det pågår en ständig utveckling bort från de historiska misstag som gjorts. Dessutom bör de som sätter likhetstecken mellan varje variant av social housing och förslummade förortsområden i till exempel franska storstäder självkritiskt fundera över Sveriges förmåga att utan social housing hantera utanförskapsområden, stigmatisering och boendesegregation.
En bostadssektor som baseras på behovsprövning behöver inte ha något med kvalitet och standard på byggnader att göra. Den behöver heller inte vara kopplad till särskilda områden, kvarter eller byggnader. Genom att definiera det som offentlig subventionering av bostadstillgång med ett urvalssystem för vilka hushåll som kan komma i åtnjutande av den subventionerade tjänsten bör en svensk modell för social housing utan större dramatik kunna utvecklas till ett viktigt komplement på den svenska bostadsmarknaden.
Principerna bör vara lätta att enas kring: Insatserna är begränsade komplement. Varje insats måste främja social rörlighet och motverka boendesegregation. Enskilda människors behov står i centrum, inte systemen. Modellen bör omfatta flera aktörer, både offentliga och privata, och för att främja en social mix bör bostäder med subventionerad hyra blandas med andra, både i nyproduktion och befintliga fastigheter.
För den sociala rörligheten är det viktigt att ofrånkomliga marginaleffekter begränsas. Det måste löna sig att öka hushållets intäkter och förena detta med en stegvis upptrappning av den egna boendekostnaden där lägenheten successivt övergår till en reguljär bostad.
I januariöverenskommelsen tas vissa initiativ för att förbättra bostadsmarknaden, men fortfarande saknas viljan till reformer för en social bostadspolitik värd namnet. Regeringen måste därför snabbt ta initiativ till en utredning som återkommer med förslag på hur en svensk modell för behovsprövade subventionerade bostäder kan utformas.
I stället för ofrånkomliga panikåtgärder kan en svensk modell för social housing ge förutsättningar för en strukturerad och förutsägbar bostadsförsörjning för de mest utsatta, med en bättre social träffsäkerhet än vad som uppnås i dag. Vad vi väljer att kalla det i Sverige är egalt. Det är ett tilltagande samhällsproblem som behöver lösas.
Martin Lindvall
samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna