EU vänners tystnad är en del av unionens problem. - Läget är akut inför vårens val till Europaparlamentet, varnar Emmanuel Macron. För den franske presidenten är britternas EU-utträde ett slags symbol för en större europeisk kris. På många håll hörs nationalistiska och populistiska strömningar förtala unionssamarbetet utan att ha något bättre att erbjuda.
"Denna fälla hotar hela Europa: De som utnyttjar missnöjet, och får hjälp av falsk information, lovar allt och dess motats", skrev han på tisdagen i DN och ett trettiotal andra europeiska tidningar.
Sant - och viktigt, visst. Men vad vill Macron åstadkomma? Vem tror han sig nå med detta? När populism och nationalism är soten så är frågan om sanningsord från Frankrikes president - som svårligen kan kallas annat än elit - är boten.
EU är i ett avgörande läge. Samtidigt som medlemsländerna träter i viktiga frågor sprids hårdvinklade och falska uppgifter om vad unionen står för och ägnar sig åt. Några unionsstater nonchalerar helt sonika grundläggande demokratiska principer. Och om britterna kraschar ut ur EU - utan att ha fått något avtal på plats - skadar det inte bara Storbritannien, utan också unionen.
I detta läge krävs ett starkt engagemang för EU och unionens vägval. Men så här långt visar knappt ens de politiska partierna något större patos inför vårens val. Såtillvida är det välkommet att Macron försöker sätta fart på debatten. Men flera av de förslag han för fram riskerar snarare att fördjupa problemen än att lösa dem.
Hur tänker sig den franske presidenten till exempel att det - efter flera år av låsningar och bråk i migrationsfrågan - skulle kunna införas "identisk asylpolitik, med samma regler för mottagande och avvisning" i alla EU-länder? Att få till stånd en jämnare fördelning av ansvaret för asylsökande verkar tillräckligt svårt i sig.
När Macron efterlyser europeisk förnyelse framstår det dessutom ofta som en omskrivning för federalism. Han förespråkar till exempel en modell med centralt reglerad europeisk minimilön, en ny klimatbank, ett hälsovårdsorgan och ett innovationsråd med stora ekonomiska muskler. Därtill ska en särskild konferens för Europa - med representanter från olika samhällssektorer - dra upp riktlinjer för hur unionssamarbetet ytterligare kan fördjupas.
Detta arbete skulle kunna leda till motsättningar, konstaterar Macron, men undrar:
"Är det bättre med ett Europa som står stilla eller ett Europa som går framåt?"
Retoriskt elegant, men frågan är felställd. Det centrala är trots allt inte rörelsen i sig, utan att Europa går i en riktning som medborgarna önskar. Politiskt vore det både tondövt och riskabelt att öka överstatligheten i ett skede då det folkliga missnöjet över brist på nationell kontroll snabbt växer. Det i sin turberor inte minst på inrikespolitiska tongångar.
"Medlemsstaternas politiska ledare måste sluta beskylla EU för impopulära beslut som de själva varit med och förhandlat fram", skriver fyra Europaforskare i Svenska Dagbladet.
Det är alltför enkelt att peka anklagande mot Bryssel när det saknas lösningar på akuta problem. Samtidigt är det ofta svårt för medborgarna att veta vilken politik en regering tänker föra på EU-nivå. Som forskarna påpekar är inte minst svenska partier ofta dåliga på att göra tydliga uttalanden i europeiska sakfrågor.
Att denna tystnad har ett pris är viktigt att hålla i minnet inför EU-parlamentsvalet. Det är också Macrons varningsord.
EU hotasav nationalistiska strömningar, populistiska angrepp och ren desinformation. Men det saknar inte betydelse hur de som inser värdet av unionssamarbetet agerar. Även på det viset skulle Storbritanniens utträde kunna ses om symboliskt för unionens kris: