FN måste reformeras annars väntar fler Syrien - Att verka för en reform av FN:s säkerhetsråd är en av de viktigaste uppgifterna för Sverige och de övriga valda medlemmarna i säkerhetsråd. Men om de inte lyckas få med sig Kina, Ryssland och USA är det tyvärr bara att vänta på nästa Syrien, skriver Hans Corell, tidigare ambassadör och verksam inom FN.
Förenta nationerna är en organisation som vi fått i arv av en generation som upplevt två världskrig. Det är av yttersta vikt att vi förvaltar detta arv väl. Den senaste tidens händelser väcker på ett mycket obehagligt sätt frågan hur det egentligen står till med organisationen. Det allvarligaste problemet är att säkerhetsrådet, FN:s mäktigaste organ, ibland är dess svagaste länk. Rådet måste därför reformeras.
Säkerhetsrådet har femton medlemmar: de fem permanenta, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, och tio som väljs för en tvåårsperiod - fem nya varje år. Sverige är medlem i rådet under perioden 2017-2018.
Problemets kärna ligger i att de fem permanenta medlemmarna, som alla har vetorätt, ofta inte kan enas när behovet är som störst. Det senaste allvarliga exemplet är Syrien.
Ett annat allvarligt problem är att de permanenta medlemmarna ibland själva flagrant bryter mot FN-stadgan. Som exempel kan nämnas USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak år 2003 med katastrofala följder. Så följde Rysslands angrepp på Georgien år 2008 och nu senast på Ukraina år 2014.
Enligt FN-stadgans artikel 24 har säkerhetsrådet "huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet". Rådet handlar här på FN-medlemmarnas vägnar, och dessa är skyldiga att "godta och verkställa" rådets beslut i överensstämmelse med stadgan.
Inom FN har man i många år diskuterat behovet av att reformera rådet. Diskussionen har huvudsakligen fokuserat på en ökning av antalet medlemmar. Men detta är inte lösningen. Rådet är ett exekutivt organ och redan femton medlemmar är ihögsta laget.
Under mina tio år som FN:s rättschef (1994-2004) hade jag tillfälle att följa rådets arbete på nära håll inte bara formellt utan också vid informella överläggningar och vid de retreats som Kofi Annan ordnade för de femton FN-ambassadörerna och deras makar. I början av denna period, alltså alldeles efter det kalla krigets slut, började rådet faktiskt fungera riktigt väl. Men snart blev det problem igen med allvarliga konsekvenser för rådets förmåga att fullgöra sin huvuduppgift: att förebygga konflikter.
Ställer man sig frågan varför konflikter uppstår, blir svaret alltid detsamma: demokratin och rättsstaten saknas. Insikten om att rättsstatens principer måste respekteras både nationellt och internationellt ledde till att denna fråga hamnade på både generalförsamlingens och säkerhetsrådets dagordningar. Viktiga resolutioner antogs på området, och år 2005 formulerade generalförsamlingen begreppet skyldigheten att skydda. Denna skyldighet bekräftades av säkerhetsrådet i en särskild resolution i april 2006.
En utgångspunkt för en reform av säkerhetsrådet måste givetvis vara den förändrade geopolitiska situationen i jämförelse med år 1945. Men just nu bör uppmärksamheten inte riktas mot rådets sammansättning utan mot det sätt på vilket rådets medlemmar fullgör sitt uppdrag och särskilt mot de fem permanenta medlemmarnas uppträdande. Ledstjärnan måste här vara rättsstatens principer och de krav som de ställer på rådet.
När det gäller Syrien kan konstateras att Kofi Annan var den förste som fick FN:s och Arabförbundets uppdrag att försöka lösa krisen. Det var i februari 2012. Han var då engagerad som ordförande i den panel av framstående afrikanska personligheter som av Afrikanska unionen fått i uppdrag att skapa nationell dialog och försoning iKenya efter katastrofvalet i december 2007; valet hade följts av våldsamheter där många människor mist livet och hundratusentals blivit internflyktingar.
Som juridisk rådgivare till panelen kunde jag följa Kofi Annans arbete på närmast daglig basis isex år. Han fick ledarna för de två fraktionerna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Ett avtal om en koalitionsregering slöts. Lagstiftning antogs som kom att reglera koalitionen under fem år fram till nästa val. År 2010 antog nationalförsamlingen dessutom en ny grundlag.
När vi i april 2012 diskuterade om situationen iSyrien kunde lösas på ett liknande sätt, konstaterade han att han inte hade det stöd i säkerhetsrådet som var en förutsättning för att uppdraget skulle lyckas. I augusti samma år drog han konsekvenserna av detta och lämnade uppdraget.
Detta och den senaste tidens händelser i Syrien visar vilka katastrofala följder som inträffar när säkerhetsrådet saknar förmåga att fullgöra sin skyldighet enligt FN-stadgan. De dagliga rapporterna om civilbefolkningens lidanden är skrämmande. Och hela världen kan bevittna hur uppenbara krigsförbrytelser begås.
Bland FN:s medlemsstater diskuteras nu en uppförandekod när det gäller säkerhetsrådets åtgärder mot folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Koden innebär att FN:s medlemsstater åtar sig att stödja åtgärder från säkerhetsrådets sida som syftar till att förhindra eller sätta stopp för sådana brott, och att inte rösta emot motsvarande resolutioner från säkerhetsrådet. Till denna kod har nu 112 stater anslutit sig, däribland Frankrike, Storbritannien och Sverige.
En av de viktigaste uppgifterna som Sverige och de övriga valda medlemmarna i säkerhetsrådet nu har är att verka för att en allvarlig diskussion om denna fråga förs inom rådet. En förutsättning för en meningsfull reform av säkerhetsrådet är nämligen att de tre återstående permanenta medlemmarna ansluter sig till koden. Om inte, är det tyvärr bara att vänta på nästa Syrien.
De framtida utmaningar som världen står inför är enorma. Det gäller inte minst de som kommer att orsakas av klimatförändringarna. De tragiska flyktingströmmar som vi i dag ser i världen kommer att vara rännilar i jämförelse med de som kommer att genereras av höjningen av havsnivån och ökenspridningen i kombination med den ökande världsbefolkningen. Vi har helt enkelt inte råd med att öda tid och resurser på konflikter som orsakas av säkerhetsrådets egna medlemmar eller som underblåses av deras oförmåga att agera när FN-stadgan kräver det.
Om medlemmarna i säkerhetsrådet visar att de kan räcka varandra handen om en viss gräns passeras i en konflikt, skulle det sända en mycket kraftfull signal världen kring och bidra till att förebygga konflikter i framtiden.
fd ambassadör och rättschef i justitiedepartementet, UD och FN