Fredsprojektet nummer ett stavas EU - Brexit och det uppblossade EU-motståndet runtom i Europa är ett verkligt hot mot vår utveckling och säkerhet. Att lossa strupgreppet på EU är helt avgörande för kontinentens framtid.
Förvisso behöver vi ett starkt USA, ett svenskt medlemskap i Nato och ett mindre aggressivt Ryssland för att öka säkerheten i Sverige och i vårt närområde. Men låt oss för den skull inte glömma att den enskilt viktigaste faktorn för att bevara freden i Europa är EU.
Det är så lätt att bli hemmablind och ta saker för givet. Men den europeiska unionen är - och har under decennier varit - den bästa garanten för sämja och samarbete på en kontinent där människor annars haft för vana att slakta varandra.
Men minnet är kort. Som författaren Anne Applebaum säger: "Idag växer en ny västlig generation upp som inte minns ett dugg av den eufori som genomfor både Europa och Ryssland när muren föll, gränser försvann och forna fiender började umgås med varandra. "
Vi tar demokratin, öppenheten och rörligheten för given, och retar oss på krokiga gurkor, den växande EU-byråkratin och oförmågan att hantera flyktingsituationen. Risken är stor att vi slänger ut barnet med badvattnet. Engelsmännen gjorde det i juni när de röstade för brexit. Fransmännen kan göra det om de röstar på Marine Le Pen i presidentvalet nästa år. EU-motståndarna - inte de med saklig kritik av innehållet i samarbetet - har vunnit mark.
Det är farligt. För vad är alternativet? Mer krångel, stagnation, slutenhet och i värsta fall krig. Förbistringen på Öresundstågen är i sin milda form en påminnelse om hur EU-samarbetet har brutit samman. På tågperrongen på Sydsveriges viktigaste nod till omvärlden, Köpenhamns flygplats, Kastrup, kontrollerar tågoperatörens personal allas id-handlingar. Annars får man inte ens försöka komma på tåget. Hönsnätet som delar spåren som går till Danmark respektive Sverige påminner också de om tiderna när nationella gränser var vardag i Europa. Passfriheten mellan Danmark och Sverige från 1952 är borta.
Tiominuterstrafiken i rusningstid är slopad. När tågen väl rullar in är de hälften så långa som tidigare. Människor trycker sig in i vagnarna, ofta med irriterade ord till varandra om att maka på sig. Ofta får passagerare med mängder av bagage trängas med pendlare ståendes under tunneln och över bron till Sverige.
Hur det står till med säkerheten? Ni kan föreställa er.
Hur det står till med Öresundsintegrationen och tillväxten? Den stagnerar. Folk tar inte jobb på andra sidan sundet i lika stor utsträckning som tidigare, eller så tar de bilen.
Hur det står till med kontrollen av vilka som kommer in i landet? På perrongen i Hyllie, den första stationen på svensk sida, lyser gränspolisen ofta med sin frånvaro nuförtiden.
Hur det står till med stämningen? Mycket dåligt. Men på sedvanligt svenskt manér tiger majoriteten still. Försämringarna kommer smygande och blir till en ny tristare vardag.
De svenska och danska regeringarna har en brännande uppgift att lösa kommunikationerna på alla plan i Öresundsregionen. Nu ligger det i korten att direktförbindelsen från Helsingör via Köpenhamn och Malmö/Lund till Göteborg respektive Kalmar försvinner.
Exemplet belyser vad som händer när kontroller och gränser sätts upp igen i Europa. Människor blir osams. Välståndsutvecklingen minskar. Möjligheten att resa, arbeta och studera utomlands inskränks.
Nota bene, situationen i Öresundsregionen är bara en mild västanfläkt av vad som händer om EU krackelerar eller fler länder säger upp sitt medlemskap.
Fredagens EU-toppmöte i Slovakien ägnades åt att diskutera unionens väg framåt. Det finns onekligen olika åsiktsriktningar. Det vill till att stats- och regeringscheferna, liksom 500 000 000 EU-medborgare, inser det historiskt unika och fenomenala med unionen och försvarar dess existens. Ingenting är mer angeläget i Europa just nu.
SOFIA NERBRAND är redaktör för Säkerhetsrådet och ordförande i Ohlininstitutet.
Lästips! Economist skriver väl om vad som händer när politiker inte är vän med sanningen.