Geniförklarad vid 101 års ålder - Hans Keilson överlevde Förintelsen gömd hemma hos ett holländskt par. Mer än sjuttio år efter krigsslutet har han plötsligt fått ett enormt, internationellt genombrott. Martin Lagerholm har läst hans filosofiska berättelser om tidens vedermödor.
Det är få författare förunnat att få sitt stora internationella genombrott vid 101 års ålder. Men det är just vad Hans Keilson fick uppleva härom året, när hans kortroman "Komedi i moll" (1947) för första gången översattes till engelska och snabbt skördade framgångar.
De rakt och realistiskt berättade historierna om olika livsöden under andra världskriget - ett slags vittneslitteratur i vid bemärkelse - är ännu (eller åter?) en populär genre som lyckas locka nya generationer läsare över hela världen. Till de tyska författarnamn som postumt haussats upp på senare år - en Hans Fallada, Friedrich Strindberg eller Victor Klemperer - kan vi nu alltså lägga denne Hans Keilson. Låter namnet obekant? Lugn, kära läsare, du är inte ensam i din okunskap. Inte heller jag har tidigare läst honom, och så sent som för ett par år sedan var Keilson precis lika okänd för förläggaren och översättaren Henrik B. Nilsson, som nu emellertid ger ut "Komedi i moll" tillsammans med författarens väl mest omtalade roman "Vedersakarens död".
Keilson (1909-2011) var en tysk-judisk författare, poet och psykoanalytiker som romandebuterade 1933 ("Das Leben geht weiter"), emigrerade till Nederländerna tillsammans med sin fru 1936, tvingades gå under jorden när landet ockuperades av nazisterna, var aktiv i motståndsrörelsen och efter kriget blev holländsk medborgare. Så småningom utbildade han sig till psykiatriker och arbetade särskilt med traumatiserade och föräldralösa barn efter kriget (hans akademiska studie "Sequentielle Traumatisierung bei Kindern" är av allt att döma något av ett standardverk i ämnet).
Den genistatus som han efter sin remarkabla återupptäckt tillskrivits av i synnerhet amerikanska kritiker, får nog ändå anses vara överord. Keilson själv kommenterade det slags smicker med att påpeka att han i själva verket inte ens var en "riktig författare". Det, å andra sidan, är litet väl tillspetsade underord. "Komedi i moll" är nämligen en högst läsvärd, lågmäld och tragikomisk liten historia om Wim och Marie, ett helt vanligt ungt gift par någonstans i det nazistockuperade Holland, som i all hemlighet gömmer en judisk flykting i sitt hem. När denne - först kallad "han", med tiden Nico - helt plötslig insjuknar och dör, uppstår ett delikat problem: kroppen måste avlägsnas utan att de blir upptäckta av polisen eller av angivare i grannskapet.
Nervspänningen som den uppkomna situationen resulterar i blandas successivt med djupare tankar om tillvaron och med känslor av sorg över ett förlorat liv. När paret för att vara helt på säkra sidan själva tvingas lämna sitt hus och leva gömda på hemlig adress, smälter den konkreta gestaltningen samman med mer filosofiska resonemang om den själsliga, ja, nästan metafysiska förbindelsen mellan Nicos och deras egna erfarenheter.
Bortsett från Keilsons momentana fallenhet för en något överlastad metaforik, är det här en finstämd berättelse med genomgripande psykologiska personporträtt och med smidiga kronologiska växlingar mellan tiden innan och tiden efter Nicos död, där nutid och minnesbilder speglar och kommenterar varandra.
Romanens motiv ligger nära Keilsons egna upplevelser under sin tid som gömd judisk flykting hos ett holländskt par i staden Delft. Och precis som de flesta av oss emellanåt inte bara grubblar över våra egna faktiska liv, utan också fantiserar om hur saker och ting sett ut om omständigheterna bara varit en smula annorlunda, måste Keilson under sin tid som hemlig inneboende ha funderat på hur hans modiga värdpar hade påverkats om han plötsligt skulle dö.
Men Keilson överlevde alltså, och kom så småningom att publicera sitt kanske mest omtalade verk, romanen "Vedersakarens död" från 1959 (som tematiskt ibland jämförts med Thomas Manns berömda essä "Bruder Hitler" från 1938). Han påbörjade dock skrivandet redan under den tid han i Nederländerna höll sig gömd undan nazisterna. Keilson grävde där ned manuset i en trädgård, grävde upp det igen efter kriget och färdigställde alltså boken långt senare.
I det genre- och stilmässigt komplexa verket - ett slags privat resonerande essäroman inom en semibiografisk ramberättelse - utforskas med psykologisk sensitivitet den sammansatta och ambivalenta relationen mellan en förföljd och hans förföljare. Den förre är en judisk man, den senare en politisk uppkomling och högljudd antisemit, här kallad B. Den anonyme jagberättaren hör genom sina oroliga föräldrar talas om B redan som ung pojke, och snart upplever han att denne B i allt högre utsträckning rent faktisk påverkar hans vardagliga liv, blir hans uttalade fiende: pojken utesluts ur kamratkretsen i skolan och får småningom genomlida illvilliga kommentarer och hätska signaler från folk i den närmaste omgivningen. Med en stigande intensitet erfar han hur hans inre formligen hemsöks av sin vedersakare, som successivt förvandlas till brännpunkten i hans liv. Hatet mot B blir snart den enda riktigt signifikanta meningen med hans existens.
Romanen utvecklas så till en laddad men också meditativ psykoanalytisk granskning av såväl fiendskap som den motsägelsefullt symbiotiska offer/bödel-relationens intrikata mekanismer. Att B är identisk med Hitler och att den förföljde är Keilson själv står klart, men varken Hitler, nazismen eller judarna nämns här vid namn, vilket också skänker berättelsen en mer tidlös bild av hetskampanjernas kafkaartade yttringar och den politiska terrorns mentalt djupgående följder.
I ett initierat och djuplodande efterord understryker den tyske litteraturvetaren Heinrich Detering just romanens läsbarhet bortom sin historiska kontext, vilket möjliggör för läsaren att förstå Keilsons roman som en övergripande "modell för stigmatisering och självhävdelse under det totalitära herraväldets betingelser". Eller som jagberättaren själv utrycker det mot slutet av boken, efter att han nåtts av nyheten om B:s död: "Han tog med sig en bit av mitt liv i döden, oåterkalleligt. Och till min bestörtning har ett frö av hans död såtts i mig. "
Chefredaktör: Fredric Karén
Vd: Gunilla Asker
Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl
Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi
Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini
Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt
Chef SvD Kultur: Lisa Irenius
Annonsdirektör: Pierre Bergström
Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm
Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
Organisationsnummer 902004-3619
Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20
Telefon Växel +46 8 13 50 00