Glasgow en unik karaktär av vacker smuts - Glasgow är ett idealiskt alternativ till alla andra redan sönderälskade europeiska städer. Få platser erbjuder så mycket kultur per capita, skriver Andres Lokko om en stad med en progressiv gaykultur och ett sprudlande musikliv.
Del 5: Glasgow.
SvD Kulturs medarbetare berättar personligt om europeiska
städer med unik kultur.
Det första namnet som flög genom mitt huvud när jag fick frågan om vad som är min egen europeiska kulturhuvudstad, den som inspirerar mig starkast och ger mig signaler och ork att fortsätta, var Sheffield. Men det borde egentligen stavas "Sheffield". Jag har ju knappt varit i Sheffield. "Sheffield" har för mig blivit ett automatiskt protestsvar när någon än en gång bedyrar sin kärlek till Los Angeles, Portland eller Barcelona eller bara orerar om drömmar att bosätta sig någonstans där det är hippt att vara. Eller bara varmt. Då kommer det ur min mun, varje gång - "men Sheffield då?".
Jag kan inte hjälpa det. Det är ju inte riktigt bokstavligen den nordengelska stålstaden jag syftar på, snarare en fuktskadad låtsasplats - ett "Albion" - där tristess och kroniskt grått dis gång på gång lyckas förvandlas till utmärkt och ofta ilsken kultur för att den bara måste det, inte har något val.
När jag slänger ur mig "Sheffield" i konversationer tror jag att jag egentligen menar Glasgow. Men jag säger inte Glasgow, vill nog inte riktigt dela den skotska staden med någon annan. Vill behålla den som något av en hemlis och eventuell flyktdestination om Sverige skulle bli för politiskt outhärdligt. Hade det inte varit för den lilla detaljen att det faktiskt känns som om det regnar 361 dagar om året i Glasgow hade jag nog flyttat dit för länge sedan.
I skenet av den skotska reaktionen på brexit, och försteministern Nicola Sturgeon som högljutt både vill låta Skottland stanna i EU och ständigt poängterar hur de välkomnar flyktingar och invandrare, börjar jag mentalt packa väskorna. Där grannstaden Edinburgh är den självutnämnt snofsiga kusinen med fästningar och säckpipor i varje gathörn, minst ett Missoni-hotell och sin omsusade kulturfestival känns Glasgow hardcore i träningsoverall med en cigg i mungipan utanför barackpuben.
Men det är en inte helt sanningsenlig bild som jag alltmer inbillar mig att Glasgowborna själva gärna spär på. Ty man måste ta sig en bra bit med buss från Killermont Street, bort från de vackra centrala stadskärnorna, för att verkligen hamna där. För varje år som går framstår istället Glasgow alltmer som ett idealiskt alternativ till alla andra redan sönderälskade europeiska - eller, för den delen, amerikanska - storstäder.
Ur många aspekter beter sig Glasgow som ett Reykjavik eller ett modernt Västberlin: liksom omgiven av ingenting och med ett eget regelverk om hur man gör saker och ting. I synnerhet kulturellt. Skotsk popmusik har alltid låtit radikalt annorlunda från den engelska. Glasgows arkitektur är också talande för stadens egensinne: stora delar av staden ser ut - och känns - som valfri stad i USA:s Mid-West, som om Glasgows gatubild var det man baserade varje nybyggd stad på.
Ingen annan brittisk stad ser det minsta ut som Glasgow. Dess mest kände arkitekt, Charles Rennie Macintosh (född 1868), och hans sotigt brutala byggnader ger Glasgow en unik karaktär av vacker smuts. Och i den finner man också en stor del av lockelsen: vacker smuts är det jag älskar med Glasgow.
Man kan visserligen spatsera i traditionellt perfekta och pittoreska parker med Kelvingrove Park men det räcker med att gå blott två-tre kvarter åt ett annat håll och man är i Europas tuffaste stad. I så många decennier lämnade alla unga skottar med kreativa drömmar Glasgow så fort det var möjligt. Sakta har det börjat vända. En lokal och generös kulturpolitik har gjort det möjligt att förverkliga sig på hemmaplan. Få ställen erbjuder så mycket kultur per capita.
Det är en anledning till att exempelvis Turner-prisnominerade konstnären David Shrigley gjorde Glasgow till sitt hem långt innan han blev ett världsnamn. Det är också en stad med en progressiv gaykultur som bara växer i stadsdelen Merchant City, konst-queerkollektivet Lock Up Your Daughters ständiga evenemang och den årliga Glasgay-festivalen.
För bara femton år sedan var Glasgow en ytterst sorglig matstad, nu är den snart lika eklektiskt briljant som London. En bieffekt är att Glasgow också har växt upp till Storbritanniens vegan-huvudstad, något av en paradox då delar av stadens yttre delar (just på grund av undermålig diet) fortfarande har en av Eurpoas lägsta förväntade livslängder.
Institutioner som kaféerna Tinderbox och Mono samt den sistnämndas systerbutik, skivaffären (och konsertlokalen) Monorail, är centrala små nav av aldrig sinande entusiasm som stadens sprudlande musikliv kretsar kring. Där möts en älskvärd och djupt rotad gör-det-själv-attityd med improvisationsmusik, skev jazz och dj-duon Optimos tilltalande vänstersvängar genom dansmusikhistorien som också utgör fundamentet för nyare orkestrar som briljanta The Golden Teacher och närbesläktade Green Door All-Stars. Samt, en liten bit bort, en växande hiphop-scen med Young Fathers i spetsen och alltmer grime framförd på stenhårt skotsk dialekt.
I den ymniga allkulturhuset Trongate 103 möter de konst, film och poesi och smälter samman som vore det den naturligaste saken i världen. På så vis har Glasgow - trots sina nästan 1,3 miljoner invånare - en förmåga att ofta bete sig som, och för en besökare kännas som, en sammansvetsad småstad.
Om man så vill är Glasgow ett engelskspråkigt Berlin men nästan helt befriat från gycklare i vita dreads som jonglerar i jättespännande gummibyxor.