Goda medborgare ger aningslösheten kropp - När den stora flyktingvågen kom till Sverige 2014 var det många svenskar som öppnade sina hjärtan. På scenen blir det mer humor än allvar. På gott och ont.
Scenen liknar ett väntrum, en plats du bara uppehåller dig i en kort stund. Hissmusik i bakgrunden ger loungekänsla. Här står sex personer som spelar flera roller. Stolar och bord lite löst utplacerade i rummet, flyttbara vid behov.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Pjästiteln lyder "Öppna era hjärtan". Ja, precis som förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt uttryckte det i augusti 2014, den där hösten när flyktingvågen var som störst i Europa. Ja, blev till synes för stor även för generösa Sverige, när sociala trygghetssystem kollapsade och civilbefolkningen istället fick rycka in.
Så skulle pjäsen också lika gärna kunna heta "Den goda viljan", Bergmanveckan till ära. För det här är historien om sex personer som på olika sätt försöker att vara goda medborgare, men hur mycket de än vill, så räcker de inte alltid till - eller så ser de sig motarbetade av systemet.
Här har vi den mest dråpliga av dem alla, Samuel Frölers medelålders vita man som fattar tycke för en dövstum rom - underbart förkroppsligad av Kardo Mirza - som han ser utanför mataffären och tar sig an med full kraft, som vore han ett gosedjur.
Här vet välviljan inga gränser. Det bjuds på kebabpizza och ordnas luftballongutbildning. Därtill skrivs han in på en skola för döva - i Norrland, långt ifrån familjen i Rumänien.
Vidare Ann-Sofie Rases ängsliga kommunpolitiker som också vill så väl, men inte mäktar med. När antalet flyktingar uppgår till en femtedel av Norbergs befolkning så kollapsar både hon och systemet, samtidigt som hon måste styra upp alla bränder som härjar parallellt i Västmanlands skogar.
En omvänd väg mot godhet går Max Ulvesons högerextremist som blir kär i en judinna och väljer att hoppa av politiken, men får betala ett högt pris i form av hot och hat från de före detta partikamraterna.
Och så har vi kärleksparet, Elsa Fryklunds aningslösa gymnasietjej och Emran Afazali som ensamkommande flyktingbarn, båda skådespelarna är begåvade praktikanter från Högskolan för scen och musik i Göteborg respektive Värmdö kulturskola.
Andreas Kundler, till vardags skådespelare på Kulturhuset Stadsteatern, väljer en regi som skapar en socialrealistisk vardagslunk vid kaffeautomaten. Som vore allt på riktigt. Det är det också, alla historier vi ser på scenen. Annars skulle det vara lätt att avfärda rollerna som schabloner, lite väl förutsägbara porträtt av ett gäng aningslösa svenskar.
För manus står den prisbelönta radiojournalisten Amanda Glans som tidigare också har skrivit för bland andra Västmanlands teater ("Sparka neråt"). Pjäsen ingår i projektet Stockholm berättar, som söker upp historier för att sedan ge dessa plats på någon av Kulturhuset Stadsteaterns scener - och som i sin tur är ett samarbete med Storydox, ett forum för dem som själva vill framföra sina berättelser på en scen, och som Amanda Glans är producent för.
Inledningsvis får vi också veta att allt vi ser bygger på verklighet. Frågan är vad scenen tillför verkligheten. Det är fint, men jag kan ändå sakna en lite skarpare analys av det akuta nu som fortfarande pågår runt om oss, som inte är ett avslutat kapitel från 2014. Nu blir det mest lite puttrigt, om saker vi väl förhoppningsvis redan är ganska väl införstådda med. Något som visserligen sannolikt hänger ihop med institutionsteaterns förhållandevis långsamma arbetsprocesser.