Gröna strider tar kraft. Som behövs i regeringsarbetet. - Två politiska talespersoner går emot partiledningen och ifrågasätter öppet den linje som förs. Partiledningen svarar med att peta dem. I de flesta partier hade ingen varit förvånad. Men nu handlar det om Miljöpartiet.
De gröna har varit annorlunda, sprungna som de är ur en alternativrörelse med freds- och miljöaktivister. Partiet grundades delvis som en reaktion mot det politiska etablissemanget och dess hierarkiska, förstelnade former. Därför leds MP av två språkrör och är känt för att ha högt till tak internt. Partikongresserna ger syn för sägen.
Men efter den rödgröna valsegern har frågan ställts på sin spets: Hur mycket kan åsikterna spreta inom ett regeringsparti?
Ovanan vid att sitta vid makten har stundtals lyst igenom. Knappt hade de gröna tagit plats i Rosenbad förrän dåvarande språkröret Åsa Romson (MP) gick emot regeringslinjen i fråga om vargjakt. Efter omläggningen av flyktingpolitiken fick hennes kollega Gustav Fridolin (MP) åter det att låta som om regeringen var i opposition mot sig själv.
Mot denna bakgrund kan det tyckas odramatiskt när några gröna riksdagsledamöter går emot sitt parti. Men Miljöpartiet har under våren hamnat i ett läge där trovärdigheten ifrågasätts. Opinionsstödet har dalat väsentligt i kölvattnet av skandalerna som ledde till att Romson och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) fick gå. Då ser Fridolin och hans nya språkrörskollega Isabella Lövin förstås ogärna att gröna talespersoner bedriver krypskytte internt.
Den frispråkige Carl Schlyter (MP), som varit ordförande i EU-nämnden, gick emot partiledningen i frågan om Vattenfalls brunkolsanläggningar och röstade inte för regeringens flyktingpolitik. I samband med riksdagsomröstningen om värdlandsavtalet med Nato härförleden skrev han en debattartikel i DN tillsammans med partiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt (MP) samt riksdagskollegorna Jabar Amin (MP) och Annika Lillemets (MP). De förklarade att de skulle rösta med Vänsterpartiet för att försöka skjuta upp beslutet.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över för partiledningen. I tisdags petades Schlyter och Mutt från sina ledande roller, varpå Amin och Lillemets lämnade sina roller som talespersoner.
Det var en märkbart omtumlad Schlyter som intervjuades i onsdagens P1-morgon. Miljöpartiet är ju inte vilket parti som helst, betonade han och försvarade sina avsteg från partilinjen.
"För mig räcker det gott med 99 procents lydnad. "
Debatten rasar nu inom Miljöpartiet om det rimliga i hur partipiskan viner. Det talas om en pågående utrensningsaktion med Fridolin i spetsen och om ett parti som inte längre går att känna igen.
Vad det handlar om är delvis en uppgörelse mellan partiets idealister och realister.
Gott så - ett parti som huvudsakligen agerar idealistiskt kan inte sitta i en koalitionsregering, det kräver ett stort mått pragmatism. Att ha utrymme för intern debatt är sin sak. Men väljarna måste veta vad MP - lika väl som vad regeringen - står för.
Igår ett idéparti, utan tydlig ideologi. Idag ett maktparti. Opinionssiffrorna visar tydligt att väljarna inte hänger med här.
Miljöpartiet går en svår balansgång, för väljarna är det viktigt att de gröna inte förlorar för mycket av sin särart. Schlyter har en poäng när han ställer den retoriska frågan: "Hur kritisk kan man vara mot den linje man gått till val på?"
Partiet fyller en viktig funktion i svensk politik genom att hålla miljö- och klimatpolitiken på agendan, men också genom att lyfta humanitära frågor. Insatsen i regeringen har så här långt varit svajig, men det tar tid att lära sig hantverket och till de grönas försvar kan sägas att de inte fått särskilt mycket politisk draghjälp från Socialdemokraterna.
Förhoppningen när regeringen tillträdde var att Miljöpartiet kunde göra den socialdemokratiska politiken grönare. Snart halvvägs in i mandatperioden tycks det snarare ha blivit tvärtom - den gröna politiken har blivit mer socialdemokratisk.
Väljarna är besvikna - på goda grunder.
Här krävs nya tag. Färre interna strider kan vara en god start. Miljöpartiet behöver ägna mer kraft åt regeringsarbetet.