Groucho Marx varning på Smers principer - Statens medicinsk-etiska råd bortser helt från att prioriteringar inom vården är nödvändiga och att våra resurser inte är oändliga. Det skriver Jonas Andersson (SD) i en replik om transplantationer.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Smer (Statens medicinsk-etiska råd) har svårt att hålla en konsekvent linje, och artikeln på SvD Debatt väcker många frågetecken. Olika kategorier blandas friskt, och de principiella hållningarna spretar åt alla håll.
För det första handlar texten i stort om asylsökande, inte så kallade "papperslösa". Papperslösa är inte asylsökande, utan personer som fått avslag i samtliga instanser i enligt med svensk lag och internationell rätt, i en process som kan vara flera år och kosta flera hundratusentals kronor. Deras sak är prövad, och de har befunnits sakna asylskäl. Man har sedan helt frivilligt valt att inte följa svensk lag, och i stället för att lämna landet så stannar man kvar och lever illegalt.
När Smer direkt i inledningen skriver att det rör sig om personer som sökt sig undan krig, förföljelse och fattigdom är det alltså en rejäl glidning. Förra året var det knappt en fjärdedel av alla som sökte asyl i Sverige som i slutändan hade asylskäl. De allra flesta hade det alltså inte. Detta felaktiga antagande verkar ändå genomsyra hela Smers arbete.
Smer bortser helt från att prioriteringar inom vården är nödvändiga och att våra resurser inte är oändliga. Transplantationsköerna är ofta långa, och operationerna kostsamma. Årligen dör 30-50 personer i väntan på donation. Det är naturligtvis aldrig önskvärt att värdera en människa i kronor och ören, men samtidigt ser vi dagligdags detta göras inom exempelvis sjukförsäkringssystemet, eller rentav nu under coronapandemin, då vissa patienter vägrats erforderlig vård.
Självklart ska ingen lämnas på gatan att dö i Sverige. Alla bör ha rätt till akut vård, däremot kan inte alla ha rätt till fullständig, heltäckande, skattefinansierad planerad svensk sjukvård. Svenska skattebetalare finansierar vården för svenska medborgare, genom vad som kan liknas vid en statlig försäkring. Vi betalar premien, och hoppas att slippa behöva nyttja den.
Om olyckan eller sjukdomen dock ändå är framme, så är det orimligt om staten prioriterar vård av icke-medborgare, eller lägger så mycket pengar på planerad vård för illegala att annat inom vårdsektorn måste bortprioriteras.
Det går naturligtvis lätt att förstå Smers etiska ställningstagande, det genomsyras av principiell snällism, och vem vill inte stå på den goda sidan? Samtidigt saknas helt ekonomisk konsekvensanalys, och diskussionen om alternativkostnader lyser med sin frånvaro. Alltid när något eller någon prioriteras, måste något eller någon prioriteras bort. Att tala om människovärde ger tyvärr ingen respit från detta enkla faktum, vilket detta medicinsk-etiska råd inte ens problematiserar.
Oavsett goda intentioner kan Sverige inte vara världens humanitära stormakt, med allt åt alla. När sjukvården måste prioritera, bör svenska medborgare och människor med legal rätt att vistas i landet alltid gå före dem som befinner sig här illegalt.
Märkligast ändå måste vara att Smer först menar att människovärdet inte går att gradera och att vi därför har en skyldighet att ge fullständig vård - inklusive transplantationer - till alla som finns illegalt i landet. Sedan mot slutet av artikeln slår man trots denna principiella hållning fast att reglerna lätt kan ändras, om man ser tecken på organ-turism. Vad är då principen värd i första läget, och när är gränsen nådd för Smer?
Som Groucho Marx sade: "Det här är mina principer. Om ni inte gillar dem så har jag andra. " Det måste dock alltid vara statens principiella skyldighet att värna sina egna medborgare i första hand.
Jonas Andersson (SD)
ledamot i socialförsäkringsutskottet med ansvar för migrationsfrågor, ledamot i migrationskommittén för Sverigedemokraterna