Handen som gungar flaggan - "Flyktingströmmen hotar fjällturismen!" ropade Fokus från sin förstasida den 26 augusti.
Tanken var förstås att läsaren skulle känna en manande ilning av oro och tänka: Jo, det är klart, nu när vi alla går på knäna på grund av alla dessa "nyanlända" är det förstås svårt att klara en tiomilavandring längs Kungsleden. Det är inte okej.
Men den som sedan faktiskt läste reportaget kunde känna sig förvirrad. Den fjällturism som hotades av flyktingar visade sig vara begränsad till tvillingbyarna Hemavan och Tärnaby, och där var hotet så att säga dubbelriktat. Det handlade inte bara om rädsla för att fler flyktingar skulle anlända till byarna utan också om oro över att flyktingströmmen redan vänt, varför sjukstugan och turistanläggningen Tärnaby fjällby nu stod tomma och övergivna.
Varför då en så entydigt generaliserande och alarmistisk förstasidesrubrik?
Jag gissar att de ansvariga redaktörerna på Fokus inte ville avvika från den konsensuskultur som härskar i den svenska offentligheten. Numera är ju snart sagt alla, från rödgröna statsråd till borgerliga ledarskribenter, eniga om att bara en bräcklig mur av väktare på Kastrups perrong hindrar det svenska välfärdssamhället från att glida ner i avgrunden. Begreppet "alliansen" har fått en ny innebörd. Tidigare kunde liberala ledarskribenter (och partiledare) se som sin livsuppgift att varna för en "ofantlig" sektor där man kunde skymta gulag bakom varje barnstugehörn. Nu är alla i den etablerade politikbranschen, röda, gröna och blå, förenade i en patriotisk regnbågsallians som tävlar om att formulera kärleksförklaringar till de svenska välfärdssystemen.
Än mer paradoxalt är att företrädarna för den så kallade eliten, politiker och politiska opinionsbildare, samtidigt har kommit att dela verklighetsbeskrivningar och åtgärdsprogram med politiska rörelser som har till affärsidé att hata just "eliten".
Det kommer inte att dröja länge innan Sverigedemokraterna slutgiltigt släppts in i de re-spektabla salongerna. Det är med SD som med Hjalmar Bergmans rävröde uppkomling Harald Hilding Markurell. Först fick den vulgäre men nyttige Markurell dricka sitt kaffe i häradshövding de Lorches kök, sedan i hushållerskans rum, därefter vid det de Lorcheska matsalsbordets hörn, och till sist kom dagen då han "som styrelseledamot i aktiebolaget Wadköpings Metallverk iförd frack och vase dinerade vid samma bord. Hans ställning förändrades, han själv förblev densamme. "
Sverigedemokraternas ställning förändras, men de förblir desamma; ett kulturrevolutionärt och apokalyptiskt parti som bär på ett fascistiskt idéarv.
Hur har ett sådant parti kunnat bli mainstream i ett land som brukar berömma sig av att vara ett av världens mest öppna och progressiva samhällen? Sverige är också ett samhälle som är ovanligt bra på att tillämpa den psykologiska förträngningsstrategi som på engelska sammanfattas med begreppet "compartmentalization". Det betyder att man skapar skilda rum för det man tänker, det man säger och det man faktiskt gör.
Jag håller mig kvar i Fokus. I det nummer som kom 2 september i år finns ett tiosidigt essäreportage om populismens ställning och historia i Norden, skrivet av Bengt Lindroth, som nyligen givit ut en bok i ämnet, "Väljarnas hämnd", och tidigare har varit Nordenkorrespondent för Sveriges Radio.
I Fokus utgår han från en syrlig formulering i den danska tidningen Weekendavisen. "Ju mer det talas om specifika svenska värderingar, desto mer börjar Sverige likna andra länder. " Påpekandet gjordes i somras av Weekendavisens tidigare kulturredaktör Joakim Jakobsen i en krönika som tog avstamp i de blågula väckelsemötena i Almedalen.
Man skulle kunna skärpa Jakobsens konstaterande ytterligare: I dag "liknar" Sverige i vissa avseenden "andra länder" mer än dessa länder liknar sig själva. Sverige vill gärna vara bäst i klassen. Det innebär att vi numera håller oss med en flyktingpolitik som räknas till EU:s hårdaste och minst generösa.
Alla de nordiska länderna (utom Island) har i dag stora och väletablerade populistpartier. I Finland och Norge sitter Sannfinländarna och Framstegspartiet i regeringen. I Danmark har Dansk folkeparti valt att avstå från ministerposter för att istället verka som agendasättande stödparti åt den borgerliga regeringen. I Sverige är SD, om man ska tro opinions-undersökningarna, större än Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans. Inom den svenska borgerligheten pågår därför en moralisk nedrustningskampanj på temat att Sverigedemokraterna egentligen är politikens e-cigaretter: man kan bejaka ett beroende utan att ta någon skada.
Hur annorlunda lät det inte förr när borgerliga svenska politiker värderade konsekvenserna av främlingsfientliga partiers växande inflytande.
Lars Leijonborg, för att bara ta ett exempel, rev 2002 sönder en annons för Dansk folkeparti när han debatterade med partiets dåvarande ledare Pia Kjærsgaard i dansk tv.
Och så sent som i september förra året markerade hans efterträdare Jan Björklund distans mot grannlandets sätt att hantera migrationsfrågorna: "Generellt är vi kritiska mot Danmark. De har en alldeles för sträng flyktingpolitik. "
Nu vill Sverige istället mycket gärna vara den europeiska flyktingpolitikens stränga magister och har därför installerat den "spärr på Öresundsbron" som just Pia Kjærsgaard önskade sig för fjorton år sedan. Då fnös vi svenskar upprört. Nu visar vi utan att mucka upp våra nationella id-kort när vi tar tåget över Bron.
Det Sverige gör är alltid det rätta? Är det så simpelt?
Bengt Lindroth sätter i sin essä fingret på en intressant paradox. Sverige är trots sin nuvarande taggtrådspolitik fortfarande Europamästare i läpparnas bekännelser till öppenhet och mångfald. "Svenskarnas stöd för invandringen är, enligt Euro-barometerns siffror från i maj, det högsta i EU", konstaterar Lindroth: Över hälften av svenskarna, 62 procent, ser fortfarande utomeuropeisk invandring som något positivt, i Danmark är det bara en hälften så stor andel av befolkningen, 30 procent, som säger sig dela den värderingen.
That’s compartmentalization. Det är den svenska modellen. Säga en sak: det man vet eller tror är det riktiga att säga. Göra en annan sak: det man vet eller tror är bäst för en själv att göra. Man skulle förstås kunna använda ett mer brutalt begrepp än "compartmentalization": dubbelmoral. Men det vore att förgrova analysen av ett mer komplext socialpsykologiskt svenskt särdrag: just förmågan att fullt ut bejaka parallella, men vitt skilda världar.
Svenska politiker och opinionsbildare kan problemfritt röra sig fram och åter mellan en retorisk/ideal verklighet och en praktisk/faktisk verklighet. Exemplen är många: ingenstans i Europa talas det så engagerat och ofta om jämställdhet och feminism som i Sverige, men Sverige är samtidigt snart det enda land i Europa som ännu inte haft någon kvinna som regeringschef. Inget annat land älskar freden så högt som Sverige, få andra länder har bedrivit en så energisk vapenhandel.
Hur är detta dubbelliv möjligt? En förklaring skulle kunna vara det lutherska arvet: liksom reformatorn själv gör vi en skarp åtskillnad mellan det "världsliga regementet" och det "andliga regementet".
Bengt Lindroth å sin sida argumenterar för att svensk politik historiskt sett varit mindre präglad av "känslor" och "kulturkamp" än de andra nordiska länderna. Rationalismen och pragmatismen har varit överideologi, och är det kanske fortfarande: När flyktingarna antas skapa för stora praktiska problem försöker vi lösa dessa problem på ett så effektivt sätt som möjligt. Vi låser dörren inifrån och kastar bort nyckeln.
Men, kan man tillägga, det betyder ju inte att vi inte längre tror på humanismen och ett generöst och öppet samhälle. Tvärtom, vi vill bara inte riskera att inte hinna baka kakor till alla gäster.
Den "välfärdsnationalism" som de nordiska länderna nu alla bekänner sig till skulle därmed trots allt ha lite olika rötter.
Jag tror att det är så. Och då tänker jag inte bara på att den danska och norska populismen vuxit fram ur skattekverulans