Heidi Avellan Mer EU. Och mindre. Tryggare kan ingen vara. - Det är något alldeles speciellt med öar: fria, egna, skyddade av havet. Fast samtidigt så nåbara och sårbara. Ingen talade högt om det, men fler än jag tänkte väl tanken inför Almedalsveckan:
Alla är där. Makthavare, myndighetspersoner, organisationer, mediechefer och tusentals andra människor. I en liten stad på en ö, i nära samtal. Vilket perfekt mjukt mål för terrorister. Att hålla fast vid formen är antingen aningslöst - eller modigt.
Nu går politikerveckan mot sitt slut. Säkerhetspolisen kan strax andas ut, de vältränade falkögda med krusad sladd vid örat kan resa hem.
Men hotet mot Gotland finns kvar. Ön är strategiskt viktig, också nu när kriget förs på nätet och i elsystem och kanske redan pågår. Den som har Gotland kontrollerar Östersjön och med ytterligare en gasledning från Ryssland till kontinenten tätt inpå ökar betydelsen ytterligare.
Hur länge kan ön försvaras? Många fick frågan under veckan, få har ett svar. Överbefälhavare Micael Bydén noterade att det ryska agerandet styr säkerhetsordningen och att det finns mer militär närvaro över Östersjön än på många år. Och Gotland?
"Det går inte att sätta en tid på det. I dag är säkerhetssituationen väldigt komplex och svårförutsägbar", sade han i Studio Ett (4/7).
En ÖB som talar klarspråk om Ryssland - och medger att det inte går att ge enkla svar. Världen förändras.
Tanken om att historien var slut när Muren föll 1989 och att den liberala demokratin hade segrat är historia. Optimismen gick upp i rök när planen körde in i tvillingtornen på Manhattan den 11 september 2001. Sedan följde krigen i Afghanistan och Irak, kaos i Mellanöstern som beredde väg för IS, flyktingkrisen och finanskrisen. Idag marscherar nationalister och populister.
På plussidan fanns EU som enade Europa. Men efter britternas folkomröstning skakar också unionen.
Detta var självfallet tema för många diskussioner under veckan. Om detta är i stort sett alla eniga: Brexit är en katastrof för Europa - och kanske för hela den liberala västliga demokratin. Och brexit blir av. I Storbritannien råder kaos och ingen kan riktigt säga vad som ska hända i EU. Men att stoppa brexit är inte möjligt.
Anne Applebaum, den amerikanska historikern och journalisten som skrivit uppmärksammade böcker om bland annat gulag, resonerade redan i våras i Washington Post om "slutet på Väst" med hot som Donald Trump, Marine Le Pen och Vladimir Putin:
"Vi står två eller tre dåliga val ifrån slutet på Nato, slutet på EU och kanske slutet på den liberala världen som vi känner den. "
På DN:s stora säkerhetspolitiska seminarium i Almedalen kallade hon brexit den engelska nationalismens triumf och pekade på hur Polen förändrades efter att konservativa PiS fick makten.
Illiberala partier står på kö i flera länder. Förändringen kan alltså gå snabbt, den liberala demokratin lever farligt. Tolerans mot de intoleranta blir förödande.
Applebaum talar om "vitt stamtänkande": identitet slår plånboksfrågor. Och det här är en säkerhetsrisk, för nostalginationalismen väljer Kreml före Bryssel.
I Estland upplevs läget visserligen som lite mindre skakigt nu än våren 2014, när små gröna män tog över Krim, säger Merle Maigre, säkerhetsrådgivare till Estlands president. Men tryggt är det inte. Natos toppmöte under fredag och lördag fokuserar därför på vad som händer om ett oberäkneligt Ryssland anfaller Baltikum - och alla länder kring Östersjön dras med.
Under politikerveckan brukar fokus ligga på inrikespolitiska frågor. I tider av ogenerad rysk aggression, rekrytering till terrorgruppen IS, flyktingströmmar och ett försvagat EU är säkerhetspolitik inte bara nice to have, ens i ett sommarputtrigt Almedalen. Det är helt centralt.
Liberalernas ledare Jan Björklund valde att hålla hela sitt tal om unionen, om att en del hävdar att EU bestämmer för mycket, medan andra inser att EU levererar för lite. Besked var enkelt: mer EU, inte mindre. Annie Lööf (C) höll fast vid att EU ska syssla med färre saker, men uträtta mer: smalare, men vassare. Medan statsminister Stefan Löfven (S) överraskade med en gammal goding: ett "jämlikt" EU. Som om brexitkaos inte fanns.
Nato kan öka säkerheten - men bara EU kan bygga fred. Samarbetet i unionen är grunden för Europas framtid.
Detta spelade premiärminister David Cameron hasard med och förlorade - för hela EU. Han lämnar sin post. Också vinnaren Boris Johnson kastar in handduken och EU-kritiska Ukips ledare Nigel Farage avgår när han fått som han vill. Ingen är beredd att ta ansvar för följderna.
Som så ofta står hoppet till Tyskland. Med den estniska presidenten Toomas Hendrik Ilves ord: det finns bara en person att ringa idag för den som vill ringa "Europa" och det är Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern är den som hållit ihop EU genom kriserna och stått upp för mänsklig anständighet, "wir schaffen das".
Men en mer tysk, mer federal, union är inte svaret. EU måste leverera det som unionen finns till för - och städa ut politisk klåfingrighet. Smalare, men vassare. Mer, inte mindre. Samtidigt. Utmaningarna står på kö: flyktingar, klimatet, kriminalitet, tillväxt och välfärd.
Det vi ser är inte slutet på västvärlden. Men det kan anas.