Hennes Karin Boye får eka av samtiden - 1935 deltar Karin Boye i en diktarkonferens i Sigtuna där tidens stora frågor om konsten, moralen, friheten och de mörka moln som tornar upp sig i Tyskland diskuteras. Någonstans i bakgrunden finns också rektorshustrun Ruth Kjellén-Björkquist, hon som planerar middagar och bjuder på kakor. Möttes de två? Uppstod någon kontakt mellan de så olika personligheterna?
I Elisabeth Hjorths nya roman "Nattens regn och dagens möda" är det just vad som händer.
- Det är idén bakom romanen. Tänk om de hade träffats, tänk om de hade brevväxlat.
Den tanken blev startskottet för en berättelse om livet och litteraturen, kärleken och konventionerna, vardagen och politiken i en ödestid inte alldeles olik vår egen.
När jag träffar Elisabeth Hjorth hemma i hennes ljusa, luftiga lägenhet i Lund är hon en smula nervös för hur romanen ska mottas, med tanke på att Karin Boye är en av våra mest lästa och älskade författare.
- Jag är inte någon Karin Boye-nörd. Och det här är ju inte någon roman byggd på kunskap om Karin Boye egentligen. Jag har snarare försökt att inte veta så mycket om henne som person, för att kunna hitta på istället. Jag har på ett sätt varit lite respektlös.
Om Karin Boye har det skrivits otroligt mycket, inte minst de senaste åren. Det har publicerats såväl biografier som romaner, till exempel Jessica Kolterjahns "Den bästa dagen är en dag av törst" från 2013.
Med tanke på det, var det inte skrämmande att ge sig på ämnet?
- Jo, min strategi var ju att lämna allt det därhän. Karin Boye är en person som fascinerar väldigt mycket, och det kan jag förstå. Men i min berättelse har hon blivit ett kärl för att ställa andra frågor. Säkert kommer någon att invända att så här var det inte. Det är helt okej, det räknar jag med.
Romanen växlar mellan Karins och Ruths perspektiv, den ena extremt känd, den andra så gott som okänd. När det gäller Ruth har Elisabeth Hjorth arbetat på motsatt vis, tagit reda på så mycket hon bara kunnat om denna kvinna som levde i skuggan av två uppburna män, fadern Rudolf Kjéllen, politiker och statsvetare, och maken Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare. Själv kommer jag att tänka på Kristina Sandbergs hemmafru Maj, även om Ruth befinner i en intellektuell miljö.
- I vissa avseenden är kvinnan, oavsett om det gäller Maj eller i det här mer privilegierade sammanhanget, väldigt starkt bunden till sin kvinnoroll. En skillnad är att Ruth har ett begär efter att träda in i den intellektuella miljö hon så effektivt utestängts från.
I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?
- Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.
Är din bok överhuvudtaget en historisk roman eller snarare en samtidsroman?
- Bra fråga. Jag tänker att den är historisk på det sättet att det är ett annat samhälle jag skildrar, präglat av en annan typ av nationalism och könsmaktsordning, religiositet och sekularitet än vi har nu. Jag har skrivit två samtidsromaner innan och har funderat på varför det blev en historisk roman den här gången. När jag skriver om samtiden känns det ibland som att skrika rakt in i en mur.
Trettiotalet har ju blivit en vanlig referens för att beskriva vad som håller på att hända i vår egen tid. Och i Hjorths roman låter mycket som ekon av samtiden, när det gäller till exempel flyktingar, nationella värderingar, tron på en stark ledare.
Ibland verkar det som om du saxat citat direkt ur dagens debatt - har du gjort det eller är det autentiska klipp från dåtiden?
- Det finns båda delarna. Jag har suttit i arkivet på Sigtunastiftelsen och tittat på hur diskussionerna lät. Det kanske mest frapperande för mig var att det var så pass likt, att argumenten för och emot upprepar sig. Sättet som man misskrediterar sin motståndare, sättet man förvränger ord, som till exempel "ansvar". Skillnader finns i hur man formulerar sig, men argumenten är läskigt lika.
Till sist, vad tycker du är det viktigaste du har att tillföra bilden av Karin Boye?
- Det är nog den här oförskräcktheten. Att du använder dig av det du har, trots dina begränsningar, i konsten, i livet, i politiken.
Född 1975 i småländska Ramkvilla och bosatt i Lund. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen "Kärnfamiljen" och har gett ut romanerna "Hängivelsen" (2011) och "Vid himlens början" (2013). 2015 disputerade hon med en avhandling i etik, "Förtvivlade läsningar".
Om etik.
- Den här historien handlar om två kvinnor som båda vet att de är svikare, att de inte pallar trycket. Det kan jag relatera till och jag tror att det måste finnas som en viktig faktor i etiken. Etik för mig handlar om att bygga strukturer där det individuella sveket inte ska vara det som avgör.
Om att skriva om verkliga personer.
- Jag tror att det viktigaste är att lämna över till läsaren det faktum att detta är min fantasi. En författare ska vara beredd på att få kritik. Jag känner inte till någon författare som inte använder sig av både egna och andras erfarenheter. Du måste vara beredd att ta ansvar för det du gjort. Men det finns inte någon princip som jag skulle kunna göra till allmän, som garderar mig mot misstag. Jag kan inte vara säker på att jag gör rätt.
Om Karin Boyes språk.
- Jag har försökt ta fasta på den där starka känslan för litteraturens frihet som Karin Boye hade. Den där känslan av att jag är författare, jag kan skriva vad jag vill! Den enorma möjligheten i själva språket.