Heroiska manskroppar och broderat lidande - "Hamiltons kropp i bastun var en otrolig syn …" Så inleds texten på en av oljemålningarna i Oscar Guermouches serie "Männerphantasien", en titel tagen från tyske sociologen Klaus Theweleits avhandling om konstruktionen av manlighet bland en grupp tyska officerare ur frivilligkåren, efter andra världskriget. De sex målningarna omfattar textutdrag från olika skönlitterära verk skrivna av manliga författare, där mäns utseende beskrivs. I detta fall av Jan Guillou.
Guermouches verk är ofta textbaserade, hans kontroversiella examensverk på Konstfack bestod av citat ur antiryska marschsånger från svenska jägarförband skrivna på svenska flaggor. "Männerphantasien" är ett ovanligt lyckat exempel på kontextbyte, där det beskrivande i texten passar väl i målerimediet. Samtidigt som vi läser om heroiska manskroppar frammanas en bild, och vi blir också påminda om hur manlighet konstrueras såväl sociologiskt som i måleri och text.
En trappa ner på Krognoshuset hänger Majd Abdel Hamids broderier gjorda efter nyhetsfotografier av människor som dött till följd av kriget i Syrien. I klara, pigga färger med enkla grafiska former ser de nästan ut som fina övningar i perspektiv och textilteknik. Tills man ser titlarna: "Man kastad från tak framför åskådare, Al Raqqa, Syrien", "Hög med flyktingar döda i en kylbil hittad vid en vägkant, Europa".
Dagens konflikter och flyktingkriser, i den mån de uppmärksammas, utspelar sig även som visuella fenomen och det är en banal sanning att mängden bilder gör oss avtrubbade. Att Abdel Hamid lägger ner ca 80-100 timmar per broderi gör det svårt att inte se själva handarbetet som ett sätt att bearbeta vetskapen om lidandet, och sömnaden blir en form för att hålla kvar bilderna, att bromsa in bildflödet.
Liksom hos Guermouche är kontextbyte en viktig dimension i verken. Det blir något kusligt med hur de nio små broderierna presenteras, de hänger i en grupp i mitten av det dunkla källarrummet. Det enkla i att de lyfts bort från ett massmedialt sammanhang till ett nästan sakralt rum gör att de trots anonymiseringen av subjekten blir till en sorts minnesmärken som säger, igen och igen, detta är inte godtagbara dödsfall.