Hipp, hurra och skärpning, EU. - När Europeiska unionen fyllde femtio år firades det med klang och jubel: Europa var enat. Det som krig och diktatur splittrat hade fogats samman - med hjälp av EU:s mjuka makt. Idag, tio år senare, undanber sig en tilltufsad sextioåring uppvaktning på bemärkelsedagen. Jubilaren är ur form.
Nykomlingarna beter sig som obstinata tonåringar, testar gränser, struntar i överenskommelser. De rebelliska britterna säger tack och hej. Till och med i den hårda kärnan gror missnöjet, i Frankrike har EU-skeptiska Marine Le Pen valmedvind. Italien fortsätter att vara en ekonomisk utmaning, "reformresistent", för att citera Europajournalistikens nestor, Rolf Gustavsson.
Länderna i det tidigare östblocket blev omhuldade i EU:s stora östutvidgning 2004. I en tid då historien påstods vara slut och den västerländska samhällsordningen en gång för alla tycktes ha vunnit blev den stora unionen själva illustrationen av att den strålande framtiden var här.
En monumental landvinning för Väst.
Men den liberala demokratin var i bästa fall en tunn fernissa i länder som precis kastat av sig oket av planekonomi och auktoritära ledare. Efter den första entusiasmen har utvecklingen vänt - nationalism och traditionella värderingar, konservatism och populism griper kring sig.
Inför detta står sig EU slätt. Unionen har regler för vad som får ingå i korv. Men inte för hur demokratin ska värnas.
För att få gå med i unionen behöver ett land uppfylla Köpenhamnskriterierna - med krav på stabila institutioner som garanterar demokrati, mänskliga rättigheter, en fungerande rättsstat och skydd för nationella minoriteter. Väl över tröskeln går det att vara bångstyrig. Som Ungern och Polen. Rumänien och Bulgarien slank in 2007 utan att ens då uppfylla kraven - tiggande romer är en ständig påminnelse om detta.
EU har inte mycket att sätta emot. Medlemmarna förväntas helt enkelt uppföra sig. Annars kan de i värsta fall mötas av sura miner och ett ampert brev från kommissionen.
Det yttersta straffet, att berövas rösträtten - "atombomben" på EU-språk - är ren teori. Det kräver enighet bland medlemsstaterna och Ungern har redan motsatt sig att det används mot Polen.
EU måste jobba med värdegrunden. Det låter tandlöst, men är viktigt på riktigt. I en värld där skuggorna växer kan EU vara en fyrbåk. Viktigast nuär att våga tala om varför unionen behövs.
Vad är demokrati? Hur ska Köpenhamnskriterierna tolkas? Hur ska de hållas? EU måste ta fram effektiva sanktioner - sloganen "enade i olikheten" får inte läsas som allt är okej.
De nya medlemsländerna från forna Östeuropa tog unionen på sängen med "illiberal demokrati", brott mot rättsstatens principer och pressfriheten. Ungern först och sedan Polen. Utvidgningen har lett till spänningar och Köpenhamnskriterierna är satta under press, konstaterar statsvetaren Bo Petersson i Tilliten i EU vid ett vägskäl.
Dettaär den tjugonde årsboken i det prestigefulla akademiska projektet Europaperspektiv - och det är hög tid att sökarljuset riktas mot just det som håller samman. Kittet. Integrationen kräver tillit mellan medlemsländernas politiska eliter och tjänstemannaeliter samt EU-medborgarnas förtroende:
"Utan tillit är unionens strävan mot säkerhet, ekonomiskt och socialt välstånd och gemensamma värden, framför allt demokrati och mänskliga rättigheter, verkningslös och allt vad som vunnits under snart 60 år riskerar att gå förlorat. "
Om allt som är fel nationellt skylls på "Bryssel"- om tilliten saknas - rasar bygget.
Idag ska EU:s stats- och regeringschefer högtidlighålla att det är 60 år sedan Romfördraget undertecknades. Det är ett stukat gäng som samlas i Rom för att fundera över dagsformen och framtiden - mindre än en vecka innan Storbritannien ska lämna in sin utträdesansökan och mitt i en låsning om flyktingfrågan.
EU måste dels rensa i uppgifter och byråkrati. Bli smalare, men vassare, med Centerpartiets fina formulering. Framför allt måste unionen orka påminna om varför den finns till, om viktiga uppgifter som inte kan lösas nationellt och om grunduppdraget: att bygga välstånd tillsammans så att krig blir otänkbara.
Läget är akut - och detta gäller mer än EU. Som EU-parlamentariker Jasenko Selimovic (L) skriver i DN (22/2):
"Vi står vid ett vägskäl. Slaget om EU är bara förspelet i ett annat slag som pågår: det om världsordningen. Och där måste vi visa oss värdiga uppdraget. För mycket står på spel för att vi ska ha råd att misslyckas. "
EU:s fiender skräder inte orden, samarbetet avfärdas som "klåfingrigt" och "elitistiskt". De förlöjligar EU till en union för gurkors böjning. De försöker inte reformera. De vill lägga ner.
EU måste ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet.
Och nu vaknar européerna. Den tyske advokaten Daniel Röder tog initiativet och många anammade idén för Pulse of Europe, Europas puls. De samlas på gatorna i protest mot den högerpopulistiska, främlingsfientliga och EU-negativa vågen.
"Vi är den verkliga tysta majoriteten", säger Röder.
EU har skavanker. Men det finns inget bättre alternativ för gränsöverskridande samarbete mot klimatförändringar och kriminalitet. Inget bättre samarbete för fred och välstånd. Västerländska värderingar.
Det gäller att stå upp nu. Innan det är för sent.