Identitetspolitik för infödda män - I början av september talade Alternative für Deutschlands toppkandidat Alexander Gauland på ett partimöte i Thüringen och tog då tillfället i akt att göra upp med bearbetningen av nazitiden.
"Man kan inte längre hålla dessa tolv år emot oss. De har inte längre med vår identitet att göra", sade Gauland. "Vi har rätt att vara stolta över de tyska soldaternas insatser i de två världskrigen. "
En sådan historierevisionism har tidigare varit förbehållen nazistiska småpartier som NPD eller DVU och har i princip gjort ett parti ovalbart.
Fram tills nu.
Den 24 september kommer AFD att skriva historia genom att ta plats i Förbundsdagen med kring 10 procent av rösterna.
Man gör det på ett program som får partiet att likna, inte en mer salongsfähig kusin till Sverigedemokraterna utan ett lika råbarkat syskon.
Den bärande berättelsen är den om en korrupt politisk klass som i samförstånd sålt ut landet till invandrare som parasiterar på välfärdssystemen, begår brott och "islamiserar" faderlandet.
På en valaffisch visas bilden av migranter i en båt på Medelhavet. "I sjönöd? Snarare nästa brottsvåg" lyder texten. På en annan skriver man: "Välfärdsstat? Den behöver gränser". Bilden föreställer gamar som sitter på en gränsbom.
Det som ska skyddas är en etnisk folkgemenskap ytterst grundad i blod, "bio-tyskar", som ska hållas ren från utländsk kultur och religion, språk och människor.
Det ska ske genom att flyktingkonventionens individuella asylrätt slopas, utlänningar utvisas också för obetydliga brott och medborgarskap återkallas.
Samtidigt ska den infödda folkstammen odlas. Genusforskning och homoäktenskap ska förbjudas och aborter motverkas. Med vårdnadsbidrag ska tyska kvinnor uppmanas att föda och fostra fler barn.
"Nya tyskar gör vi själva", som det heter på en av valaffischerna, med en bild på en gravidmage.
För tio år sedan hade sådana budskap på sin höjd lockat extremhögern. Ska man förstå varför man nu kan räkna in miljoner röster från sociologiska medeltyskar - den typiske AFD-väljaren än en medelålders eller ung man med fast jobb, god inkomst och hygglig utbildning - måste man först avfärda tanken på att tyska folket snabbt skulle ha radikaliserats åt höger.
Så är det inte. Det har, precis som i andra västländer, alltid funnits en högerradikal opinion i Tyskland, grupper med djupt konservativa värderingar, nationalister, rasister, antifeminister, som vantrivs i ett samhälle som blir allt mer mångkulturellt, jämställt och tolerant. De syns ständigt i de statistiska värderingsmätningarna och har då och då blivit synliga i partipolitiken, till exempel när högerpopulistiska Schillpartiet tog 19 procent i Hamburg 2001.
Inget tyder på att de plötsligt skulle ha blivit fler, snarare tvärtom.
Men en opinion räcker ingenstans. Det krävs också ett valbart parti och ett politiskt utrymme.
Till skillnad från tidigare försök att etablera ett parti till höger om kristdemokratin har AFD inget fascistisk förflutet, utan grundades under eurokrisen av ekonomer och journalister, ofta med en bakgrund i det nyliberala FDP eller i CDU. Det gav dem en sköld av anständighet.
Även om detta "professorsparti" - som det kom att kallas - redan då flirtade med främlingshatet, var det ett marknadsliberalt och värdekonservativt parti, som var på håret att ta sig in i parlamentet bara månader efter att det hade bildats.
Snabbt strömmade dock de grovmunnade högerpopulisterna till, inte minst från gamla Östtyskland, och manövrerade ut det gamla ledarskapet. Partiet var 2014-15 på god väg att förvandlas till ett sammelsurium av haverister, antisemiter och muslimhatare och tycktes nära ett sammanbrott.
Men så slog flyktingkrisen till. Plötsligt var invandringen det enda ämnet på den politiska dagordningen.
Den blev partiets räddningsplanka. När Merkels regering försökte hålla en humanitär linje framstod AFD med sitt tydliga budskap som den enda verkliga oppositionen: Stäng gränserna, skjut skarpt.
Det vore dock en alltför förenklad bild att säga att det enkom är svallvågorna från hösten 2015 som bär ytterhögern in i Förbundsdagen. Utrymmet för högerradikal mobilisering skapades långt tidigare.
De senaste femtio årens liberala kulturevolution i Västeuropa - framgångsrik kamp för feminism, miljö, antirasism och hbtq-rättigheter - har gjort att höger-vänsterskalan i fördelningsfrågor utmanats av en ny politisk tudelning, mellan konservativa och liberala ideal i vad forskarna brukar kalla sociokulturella frågor eller livsstilsfrågor.
Den högerradikala rörelsen är kontrarevolutionen. Man mobiliserar kring samma ämnen, men med motsatt budskap: klimatförnekelse, nationalism, kärnfamilj, fasta värden.
I stället för att vara en strid om skatter och välfärd, kretsar politiken i Europa allt mer kring sådant som invandring, terrorism, lag och ordning, kvotering och mångkultur.
Det är förstås mumma för partier som lever på att formulera en identitetspolitik för infödda män.
Denna nedtoning av konflikten mellan höger och vänster har accelererat i Tyskland de senaste 20 åren.
Den socialdemokratiska regeringen Schröder genomförde för arbetarklassen smärtsamma reformer - sänkta pensioner, en arbetsmarknadspolitik som pressade arbetslösa till bristningsgränsen och stora skattesänkningar. Denna rörelse mot mitten följdes sedan av Angela Merkels CDU, som övergivit gamla konservativa positioner vad gäller dubbla medborgarskap, kärnkraft, minimilöner, invandring och homoäktenskap.
Att de två partierna dessutom samregerat i två perioder har kvävt det sista av verklig konflikt.
En inte obetydlig minoritet med konservativa värderingar saknar då representation, vilket öppnat ett politiskt utrymme för AFD.
För dessa väljare handlar politik inte främst om ekonomi. Den blir ju ungefär densamma vare sig mittenvänstern eller mittenhögern styr, och särskilt när de styr tillsammans. De röstar i stället på att försvara sina värderingar och sin traditionella livsstil mot "böglobbyn", muslimerna, "Pinocchio-pressen" och den "politiskt korrekta" eliten, från vilka de nu, med Alexander Gaulands ord i Thüringen, har "rätt att ta tillbaka inte bara vårt land, utan också vår historia. "