Jag längtar efter musik som inte är plakatpolitisk - I hårdnande tider präglas även musiken av politik. Budskap som tidigare skreks ut av punkband på små scener förs nu ut av kommersiellt framgångsrika artister på Spotifys topplistor. Det får mig att längta efter musik som bara är vacker - och som lägger plakatpolitiken åt sidan.
Jag träffade en av landets mest framgångsrika och älskade artister i vintras. Hon var i djup kris och sa uppgivet att hon "kanske inte kommer göra mer musik, det känns som jag gjort mitt".
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det låter så drastiskt och dramatiskt, men jag tror att jag förstår henne.
Ju mer polariserat samhället blivit desto mer politisk låter popmusiken. Tiderna bara kräver det. Väldigt snabbt har de artister som inte tydligt förhåller sig till hur världen ser ut fått kämpa för att fortsätta vara relevanta. Kärlekssångens plötsliga tomhet har försatt flera av landets mest framgångsrika och älskade artister i akut kris.
Förra sommaren skrev jag att Håkan Hellströms plötsliga fall från årsbästalistor var starkt kopplat till just att han bara festade på som om det var … 2014. Inför Håkans Ullevi-konserter, som sammanlagt samlade 130 000 personer, skrev jag i GP: "Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand… Då är det lika mycket ett aktivt val attsäga något, som att inte säga någonting om världsläget, om flyktingbåtarna på Medelhavet, om ensamkommande barn som inte får stanna i Sverige eller om normaliseringen av rasismen. "
Och det är det. Men under den korta tid som har passerat sedan dess har mycket hänt. Vad man än tycker om det, så har politisk medvetenhet inom pop gått från att förknippas med agiterande hardcorepunk till ett viktigt kommersiellt inslag inom mainstream-musiken, artister får allt svårare att fortsätta med bara hjärta och smärta som om ingenting hänt. Inte minst kommersiellt.
När Markus Krunegård, en lite yngre och yvigare variant av Hellström, gjorde comeback med sin nya singel "Ben kött och känsler", hade han bytt bort just hjärtesmärtan och sammanfattar istället världen på M. I. A-nivå: "Överallt testosteron. Överallt kallt, vasst, hårt, härdat stål. I Genève bygger de svarta hål. Över Medelhavet kommer medellösa. Men vi ska inte ha något, det där får ni lösa. Är det hål i båten, här har du en skopa, välkommen till Europa. "
Det är knappast en tillfällighet att hiphop just 2017 blev den mest streamade genren på Spotify, musiken som byggts underifrån som en proteströrelse och är världsbäst på samhällskritisk lyrik.
Inte heller att alla, från kvinnliga artister till manliga rockskribenter, 2018 tar alla tillfällen i akt att hylla feminism.
Jag intervjuade Tracey Thorn om hennes mycket relevanta discorockskiva "Record". Hon var en gång sångerska i brittiska bandet Everything but the girl och vokalist i Massive Attack, och menade nu att hon alltid pratat om jämställdhet. "En av de första låtarna för Everything but the girl, i början på 80-talet, handlade om min ilska mot manliga rockskribenter. Men de fattade inte det utan skrev att det var en kärlekslåt. "
Liksom, av bara farten. Och så har det fortsatt, ända fram till 2018, när hon plötsligt får massor av frågor om feminismen i sin musik.
Det är som om alla ögon öppnats simultant, att alla förskönande filter flyttat in på Instagram.
Kvar i musiken finns kamp och realism.
Medan jag åker från stad till stad på föreläsningsturné med min bok "Båt 370 - Döden på Medelhavet", täcker jag öronen med lurar som dånar musik från Jenny Wilsons album "Exorcism". Albumet handlar om en våldtäkt och sviterna efter den, är urkrafts-starkt och klassikerviktigt. Jag gråter när jag lyssnar på det, framför allt i sista låten där hon kvider och upprepar "Stay with me", som ett rop på tröst som hon egentligen bara kan ge sig själv.
Mitt i denna ständiga uppkoppling mot medvetenhet om egna privilegier och om all skit som händer, har det den senaste tiden börjat växa en längtan hos mig. En längtan efter att få vila i musik som bara är vacker och inte är plakatpolitisk. Efter konst som erbjuder en plats att vila på eller något att älska, utan att hela tiden behöva stämma av att vi delar ideologisk värdegrund.
Att det bara får vara självklart.
(Universal)
Sista delen i Seinabo Seys förtrollande trilogi kommer sent i vår och är värd att vänta på. Precis som de två andra videorna till "Remember" och "I owe you nothing" rör hon sig i ett färgsprakande Gambia, med citat från filosofer, människorättskämpar och artister sprayat på plastplakat. "Breathe" tar konceptet musikaliskt ett steg längre och får en at tappa andan.
(PNKSLM Recordings)
Sibille Attar har en av Sveriges vackraste och mest uttrycksfulla röster. I hennes första singel från första skivan sedan 2013 går den från snyggt sårbart barnslig till rockigt superstrong. Indierock som känns både 00-nostalgisk och modern.
Maja Francis gör pop som luktar jordgubbsparfym, sommarlov, Fleetwood Mac och 10-talsdisko. Ep:n "Cry baby pt 1" är en aptitretare som ger mersmak, ett manifest över hennes universum. En värld uppsnärjd i det solnedgångsrosa, med rader som "Wear your feelings like a tiara". Det får bli mitt motto vår/sommar 2018.
(ART:ERY/Shir Records)
Det har varit tyst från henne i sex år men så föll en singel från någon himmel någonstans. Så ljuvlig låter "Once", försiktig men påträngande som en skoldansdänga från 50-talet. Victoria Bergsman sjöng en gång i The Concretes och är på g med sitt fjärde soloalbum.
Om någon undrar vad girl power 2018 innebär, ta en titt på Charli XCX ’s senaste konserter. Hon genomförde hela sitt mixtape "Pop2" live och bjöd under konserterna i New York och Los Angeles upp gäster som Tove Lo, Kim Petras, Cupkakke, Carly Rae Jepsen, Mykki Blanco, Brooke Candy att genomföra spelningen med henne.