Jurister Fel att skylla kostnaden för assistans på oss - Ansvarig minister Åsa Regnér skyller den stigande kostnaden för den personliga assistansen på att företagens jurister driver upp timmarna. Men hur är det möjligt att alla Försäkringskassans experter blir så grundlurade av oss jurister, som endast har kontakt med handläggaren? Det skriver juristerna Mia von Wachenfelt och Tom Schultz-Eklund.
För två år sedan startades ett nätverk för jurister som jobbar med personlig assistans. Rättsområdet inom vilket vi verkar har blivit komplext och behovet av att gemensamt arbeta för att värna denna viktiga reform är tydligt. Vår gemensamma nämnare är att vi alla jobbar med att hjälpa enskilda personer med funktionsnedsättningar att få den assistans som är nödvändig för att kunna leva ett bra liv med kvalitet och delaktighet. Vårt uppdrag har blivit svårare och konsekvenserna av myndigheternas uppdrag har hårdnat.
Juridiken kring den personliga assistansen är svårarbetad med mängder av viktiga avgöranden. Varje dag meddelas flera kammarrättsdomar som kan, och ska, läggas till grund för framtida bedömningar. Med jämna mellanrum fattar även Högsta förvaltningsdomstolen beslut som medför omfattande förändringar inom rättsområdet. Därtill kommer Försäkringskassans vägledning för assistansersättningen på cirka 300 sidor och som uppdateras i princip varje år. Vägledningen är en sammanställning av den tolkning av gällande rätt som Försäkringskassans jurister gjort och har en ställning hos handläggarna jämförbar med lagtext.
Goda juridiska grundkunskaper och specialistkompetens inom rättsområdet är därför ett måste för att kunna bedöma vem eller vilka som kan anses vara berättigade personlig assistans. Människor med funktionsnedsättningar och deras familjer har sällan denna kompetens eller tiden som krävs för att kunna bilda sig en uppfattning om sina rättigheter.
I den bästa av världar skulle de beslutande myndigheterna informera människor med funktionsnedsättning om deras rättigheter och helt utan hänsyn till regeringsdirektiv eller besparingskrav bevilja assistans utifrån en neutral bedömning av gällande rätt. I en sådan värld är vi nog alla överens om att den enskilde inte behöver ett ombud. Den verklighet vi ser i dag skiljer sig dock markant från den perfekta.
Riksdag och regering har lämnat rättstillämpningen och utformandet av den personliga assistansen till domstolarna genom att inte detaljreglera lagtexten. Domstolarnas praxis kan alltid tolkas. En myndighet som har besparingskrav kommer att tolka den till sin fördel och därmed krävs en motvikt för att rättstillämpningen ska bli rättvis för att skydda den enskilde. För människor med funktionsnedsättningar och deras familjer är det därför en trygghet att ha med sig en jurist som är väl insatt i gällande rätt och som kan lotsa dem genom hela processen.
I medierna skyller ansvarig minister Åsa Regnér den stigande kostnaden för assistansen på företagens jurister som mer eller mindre manipulerar Försäkringskassans handläggare och därigenom driver upp timmarna. Detta vore kanske teoretiskt möjligt om den enskilde endast hade kontakt med en ensam handläggare som ansvarade för hela bedömningen. Men så är inte fallet. I verkligheten har Försäkringskassan inte bara en handläggare utan även kvalitetssäkrare och beslutsfattare som säkerställer att de beskrivna hjälpbehoven finner stöd i intyg med mera. Dessutom finns ett stort antal rättsliga experter, förvaltningsjurister, processjurister och läkare som agerar som medicinska rådgivare. Hur är det möjligt att alla dessa blir så grundlurade av oss jurister, som endast har kontakt med handläggaren? Vi, precis som brukarna, lämnar uppgifter på heder och samvete som dessutom måste styrkas av medicinska underlag och uppgifter från skolan, dagliga verksamheter och andra som finns i den sökandes närhet.
När ministern uttrycker kritik mot juristkåren anmärker hon huvudsakligen inte på hur assistansersättningen spenderas utan på juristernas påverkan på rättsutvecklingen som en orsakande faktor till varför kostnaderna för assistansen ökar. Denna anklagelse är inte bara orimlig, utan även ett hån mot en hela vår yrkesgrupp. Sannolikt är det så att om vi faktiskt driver upp timmarna, så kan det finnas två förklaringar till det, där båda kan föreligga samtidigt.
Antingen saknar Försäkringskassans personal kompetensen att möta ombuden i den juridiska argumentationen eller så är det så att de stigande antalet timmar egentligen ryms inom den befintliga lagstiftningen. Det väcker i så fall en oroväckande fråga. Hur många människor får inte hjälp i den omfattning som de egentligen har rätt till enligt svensk lag? Oavsett orsaken till de stigande antalet beviljade assistanstimmar och den ökade kostnaden, kan orsaken till detta endast härledas till Försäkringskassan. Det är trots allt myndigheten som slutligen bestämmer hur många assistanstimmar en person har rätt till.
Enligt statistik från Inspektionen för Socialförsäkringen ändrar domstolarna cirka 30 procent av de överklagade besluten. Denna siffra i sig påvisar ett omfattande behov av jurister. Det är trots allt nästan vart tredje beslut som överklagas som är felaktigt. Behovet av jurister finner ytterligare stöd i det faktum att de assistansberättigade inte kan beviljas rättshjälp i mål om assistansersättning och personlig assistans, och att den enskilde har laglig rätt till ett ombud. Rätten till ett ombud och ett skydd mot godtycklig myndighetsutövning utgör även en grundläggande del i en rättsstat. Vid en jämförelse med en annan mycket utsatt grupp, immigranter och asylsökande, ter det sig mycket märkligt att man överhuvudtaget ifrågasätter rätten till ett ombud. Inom migrationsrätten tilldelas de sökande ett juridiskt ombud tämligen omgående.
Vi kan vara överens med Åsa Regnér om en sak, vi borde inte behövas. Den bistra sanningen är dock något annat. Vi behövs för dem vi företräder och för rättsutvecklingen i samhället.
ordförande i nätverk för jurister