Kammardrama i krigets helvete gör ingen klokare - "Insyriated" biter sig fast vid instängdheten och skräcken som nedbrytande normaltillstånd - utan någon ansats att orientera oss i det syriska inbördeskrigets komplikationer.
Det blev aldrig någon sommar efter den arabiska våren; det blev det arabiska helvetet, ingenstans mer helvetiskt än i Syrien, där kriget pågår ännu, som bekant, nu med förnyad intensitet och intensifierat lidande. Diverse grannländer och stormakter har engagerat sig, antingen direkt eller via lokala ombud. Vapen och ammunition flyter in, liken staplas på hög, städer och byar läggs i ruiner och flyktingar strömmar ut ur landet.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Det kan kanske vara svårt att göra sig en bild av vardagen i helvetet - hur man lagar lunch med vad man råkar ha, hur man tvättar håret (i smyg) trots vattenbrist, hur rädslan gradvis urholkar själen. Någonting sådant tycks ha föresvävat den belgiske regissören Philippe Van Leeuw, som dels har myntat det nya adjektiv som är filmens titel och som (förmodligen) avser att beteckna denna plågsamma och sönderslitande konflikt som ett mentalt tillstånd, dels har skapat detta kammardrama som utspelar sig under ett dygn i en lägenhet utanför vilken kriget pågår i form av sporadiska explosioner och eldstrider.
En prickskytt bevakar och beskjuter parkeringsplatsen utanför, det är det första vi får klart för oss. Härnäst presenteras vi för de boende i lägenheten: en gråskäggig åldring som kedjeröker och brister ut i tyst gråt, hans svärdotter som organiserar tillvaron för de sista kvarvarande i en byggnad som i övrigt är övergiven, diverse barn i olika åldrar, ett ungt par från en numera ödelagd och plundrad grannlägenhet, samt en hushållerska. Och så börjar dagen med rutiner och sysslor.
Det är en vanlig dag under kriget, men också ovanlig. Just i dag är mannen i familjen ute på spaning efter någon form av undsättning, eftersom situationen blir alltmer ohållbar. Det unga paret planerar att fly landet med sitt spädbarn. Okända män bankar på den förbommade dörren, troligen i onda avsikter. Och något outsägligt tragiskt inträffar redan på morgonkvisten, något som bara hushållerskan och den stränga matriarken känner till och som den senare med rätt eller orätt bestämmer sig för att hemlighålla för de övriga.
Men frågan om rätt eller orätt är ingenting som filmen sysselsätter sig med särskilt energiskt. Inte heller gör den, titeln till trots, någon ansats att orientera oss i det syriska inbördeskrigets bysantinska komplikationer där forna allierade plötsligt blir fiender i frånvaron av en gemensam fiende som man har besegrat med gemensamma ansträngningar. I stället biter den sig fast vid instängdheten och skräcken som nedbrytande normaltillstånd.
Men "Insyriated" har varken den tyngd eller den lätthet som skulle kunna skingra det lätta damm som nu sänker sig över den teatrala konstruktionen. Somliga må känna sig en smula tjusigare, men just ingen blir mycket klokare.