Katia Wagner Jag kan inte bara släppa killarna - Det är nästan tre år sedan hon fick samtalet från polismannen Christian. Han hade läst hennes och Jens Mikkelsens bok om de förlorade ensamkommande flyktingbarnen, de som försvunnit utan att bli uppletade. Barnen som en dag var borta, utan att det följdes av skallgångar. Inga snabba samtal inom de första timmarna efter försvinnandet. Istället tystnad och efterlysningar som skrivs av.
När Christian Frödén ringer journalisten Katia Wagner är det för att berätta om en annan grupp ensamkommande barn. De marockanska gatubarnen. De som levt på gatan i sitt hemland och idag lever hemlösa i Sverige. Christian Frödén träffar dem varje dag.
- När han berättade första gången om tvåhundra gatubarn i Stockholm tänkte jag att det inte kunde vara möjligt. Ingen hade hört om dem, säger Katia Wagner.
Vi sitter i hennes vindslägenhet i Lund, där hon bor med sina två vuxna döttrar och sina katter. Här är hon när hon inte är i Libanon och skriver på sin nästa bok. Mycket har hänt sedan det där första samtalet. Katia Wagner har följt gatubarnen i två år och har nu skrivit en bok där Christian Frödén och poliskollegan Mikael Lins är huvudpersonerna. Tonen kring gatubarnen har förändrats. Från att de flesta inte vetat om deras existens, till att alla tycker något om dem. Där finns hatarna, rasisterna. Där finns de som tycker att omsorgen brister. Där finns de som utnyttjar barnen och ungdomarna och de som rycker på axlarna när de försvinner.
Killarna, vissa så unga som elva år, kommer framför allt från Marocko, men också från andra nordafrikanska länder. Trots deras utsatthet och fattigdom i hemländerna räknas deras skäl sällan som tillräckliga för uppehållstillstånd i Sverige. Många flyr till Europa för att försörja sina föräldrar och när de inser att de inte får stanna här rymmer de ofta från sina asylboenden. De hamnar på gatan, där de är exponerade för äldre killar som kan få in dem i kriminalitet. Men genom boken följs och bekräftas också polisernas misstankar om någonting större: många är utsatta för människohandel.
När jag läser boken läser jag in mycket frustration, både från poliserna och från barnen. Människohandeln är det tydligaste exemplet, där fallen bara läggs ner. Hur kände du under arbetet med boken?
- Min frustration minskar med möjligheten att berätta om det. Men jag funderar på varför till exempel en av pojkarna, som varit utsatt för brutal människohandel, berättade sådant för mig som inte kommit fram i de polisförhör jag har granskat. Varför lyckas inte förhörsledarna få de utsatta att beskriva vad de varit med om? Där visar polisen Mikael Lins vägen senare i boken, hur man kan arbeta för att få barnen och ungdomarna att känna trygghet och tillit nog för att berätta och beskriva mer detaljerat.
Trots att de här barnen och ungdomarna är ensamkommande, är det poliserna som beskrivs som ensamma i din boktitel. Varför?
- Ingången till boken var ett intresse för de här poliserna, Christian Frödén och Mikael Lins, som jag snabbt insåg var mycket ensamma i kontakten med andra myndigheter som inte fattade situationen och i vissa fall inte orkade bry sig om att det var såhär. Många myndigheter lämnar de här ungdomarna i sticket. Också internt har poliserna varit ensamma och fått utstå tråkningar från andra poliser som kallar dem för "Mr Ensamkommande" eller "Socialförvaltningen".
Katia Wagner möter flera av gatubarnen och lyssnar till deras berättelser. En av dem är Amin. Ni har säkert sett honom; i det två år gamla klippet från Malmö Central, där en vakt sitter gränsle över honom tills pojken inte längre kan andas och tror att han ska dö. I "Pojkarna och de ensamma poliserna" får vi följa Amin, både genom Katias möte med honom, men också i hans egenskrivna berättelse. Det är en berättelse om vuxnas våldsamhet, men också om solidaritet bland barnen.
- Han berättar om hur gatubarn tidigt lär sig att de ska akta sig för vuxna, som kan utnyttja dem. De är istället hänvisade till andra barn och letar upp andra i samma situation. De berättar om var man hänger, tipsar om var man kan sova säkert. Amin skriver väldigt fint i boken om hur barnen och ungdomarna hjälps åt.
I slutet av boken har Amin fått flytta till familjehem. Han har lärt sig svenska och mycket har förändrats till det bättre för honom. Samtidigt vet han inte hur länge han får stanna i Sverige.
Sedan Amin låg nedbrottad på stengolvet på Malmö Central har många samhällsaktörer vaknat. Men än finns ingen tydlig plan för barnen och ungdomarna. Fram till dess fortsätter Katia Wagner att lyssna.
- För mig tar det inte riktigt slut. Jag fortsätter ha kontakt med poliserna och killarna som vill ha kontakt med mig. Eftersom jag går ganska nära så kan ju inte jag göra som andra vuxna. Jag kan inte bara släppa dem när jag är klar med min grej.
FAKTA:
Namn: Katia Wagner.
Bor: Lund.
Yrke: Granskande och fördjupande journalist.
Aktuell med: "Pojkarna och de ensamma poliserna" (Natur & Kultur).
Tidigare reportage: Radiodokumentären "Att ta ett barn" som prisades med en guldspade. Böckerna "De förlorade barnen" och "Alexandramannen".
Favoritreportagebok: "Två systrar" av Åsne Seierstad.
Om de ensamkommande pojkarna i boken skulle göra en bok om Katia skulle den heta… : "Den jobbiga jäveln slutade aldrig ställa frågor".