Klassiker marscherar i takt med imperiets undergång - Den populära, patriotiska och närmast mytifierade Radetzkymarschen sätter tonen i Joseph Roths roman från 1932. Martin Lagerholm har läst en episk släktsaga om "Europas mest ofarliga imperium".
Alla som på plats eller framför tv-apparaterna lyssnat till och tittat på den årliga nyårskonserten från pampiga Musikverein i Wien, vet att detta traditionella kulturevenemang oftast avslutas med att Wienerfilharmonikerna spelar Johann Strauss den äldres välkända Radetzkymarschen, som brukligt är ackompanjerade av publikens rytmiska handklappning. Likt många andra nedärvda seder i den österrikiska huvudstaden exekveras den världsberömda årliga konserten med närmast liturgisk precision, och i enlighet med all den festivitas som Wien stundligen och i olika sammanhang anordnar har den också uttryckliga eller underförstådda kopplingar till arvet efter Det habsburgska riket och dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den bland den tidens soldater omåttligt uppskattade marschen skrevs och spelades första gången 1848, och tillägnades den militärt framgångsrike fältmarskalken Josef Graf Radetzky. Populariteten kvarstår, och numera brukar det taktfasta musikstycket inviga det österrikiska fotbollslandslagets hemmamatcher på nationalarenan Ernst-Happel-Stadion i Wien.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Marschen skrevs alltså samma år som Frans Josef I besteg den kejsartron han kom att lämna först vid sin död närmare sju decennier senare, mitt under det brinnande världskrig som snart skulle besegla Donaumonarkins öde. Den populära, patriotiska och närmast mytifierade Radetzkymarschen utgör alltså en kongenialt emblematisk titel till Joseph Roths förträffliga roman från 1932, nu återutgiven i Hugo Hultenbergs originalöversätting från 1933, lätt bearbetad av Lena Kamhed.
"Europas mest ofarliga imperium", skriver Stefan Jonsson träffande i utgåvans förord om romanens egentliga huvudgestalt, den kejserliga och kungliga dubbelmonarkin. I denna "ofarlighet" finner vi också en av anledningarna till att wienarna än idag tillåter sig att ständigt återvända till kejsardömets gamla välbekanta ritualer, fast nu i den oändligt fascinerande "som om"-värld som fortfarande i viss grad betecknar det ceremoniösa Wien. Som om Frans Josef ännu tronar i sitt Hofburg; som om det kejserliga väldet alls inte gick under 1918, utan ivrigt påhejad av en imperietrogen publik blott flyttat in på nationalscenen Burgtheater; som om valskungarna än idag sitter på Café Dommayer och doppar sin Topfenstrudel i vispgrädden. Det är just i denna hemsjuka sinnesstämning som Roth skrivit sin roman om den habsburgska dubbelmonarkins etniska, kulturella och språkliga smältdegel - men framför allt om dess nedgång och fall.
I romanen får vi följa tre generationer av familjen von Trotta, från 1850-talet till 1916, alltså ungefär tidsrymden för Frans Josefs regentskap. Farfadern, "hjälten från Solferino", är den enkle fänriken Josef Trotta från slovenska Sipolje, som under slaget vid Solferino 1859 räddar livet på den unge kejsaren och omedelbart därefter adlas till baron. Josef får en son, Frans, plikt- och kejsartrogen kretspresident i en provinshuvudstad i kronlandet Mähren, och under vars balkong militärkapellet brukar spela Radetzkymarschen vid torgkonserterna.
Joseph Roth (1894-1939) föddes i en judisk familj i dåvarande Österrike-Ungern. Som ung var han socialist men med åren kom han att bli konservativ, och framhöll fördelarna med den så kallade dubbelmonarkin som han växt upp under. I början av 1930-talet var Roth en populär författare, böcker som "Radetzkymarschen" älskades av såväl den breda publiken som Marlene Dietrich. Men från och med 1933, under bokbålen i Tyskland, brändes många exemplar av hans verk. Roth avled, alkoholiserad, som politisk flykting i Paris.
Sonsonen Carl Josef von Trotta - romanens finkänsliga centralfigur, i Frans ögon en lätt degenererad avkomma - har lika svårt att inrätta sig i faderns patriotiska led som att identifiera sig med farfadern och dennes legendomsusade hjältestatus. Mot sin vilja blir han kavalleriofficer med tjänstgöring runtom i imperiets östra delar, och trots sin i grunden rättfärdiga och sympatiska natur dras han ideligen in i olycksbringande kärleksaffärer, dueller, spelskulder och dryckenskap. Mångfasetterat och med berättarteknisk precision skildrar Roth här officerslivets tilltagande dekadens som en direkt parallell till Donaumonarkins och kejsarhusets undergång. När väl första världskriget är ett faktum, hinner striderna knappt börja förrän Carl Josef stupar. Blott två år senare dör fadern, betecknande nog samma dag som kejsar Frans Josefs bisättning i Kapucinerkryptan i Wien. Familjens upplösning sammanfaller så med den habsburgska monarkins fall.
"Radetzkymarschen" är en episk släktroman och ett mångskiftande tidsdokument, som fängslande beskriver olika miljöer i all sin färgrika detaljrikedom. Stilistiskt och formmässigt är den skriven i den klassiska borgerliga romanens tradition, med kronologiskt upplägg och en allvetande berättare som konstfärdigt pendlar mellan eleganta rundmålningar och den psykologiska realismens fint utmejslade personporträtt. Allt gestaltas än med tillbakablickande hänförelse, än med klarsynt men mild ironi, som genom en narrspegel med förgylld ram. Raffinerat smyger Roth in metaforiska bilder av det stagnerade imperiet i den löpande berättelsen.
En oförglömlig scen beskriver hur Carl Josef en kväll på officersmässen betraktar ett av dessa otaliga porträtt av Frans Josef som hänger på var och varannan vägg runtom i det vidsträckta kejsardömet: "Men kejsaren, kejsaren tycktes en dag, på en alldeles bestämd timme, ha blivit gammal och sedan den timmen fortleva i sin isiga och eviga, silvervita och förskräckande ålderdom som i ett pansar av vördnadsbjudande kristall [---] Och Carl Josef frös under sin kejsares blåa blick. "
"Radetzkymarschen" utkom 1932, 14 år efter Habsburgs kollaps och i en tid av konstant politisk oro och en tilltagande antisemitisk atmosfär, vilket förstås gjorde det än lättare för en författare av judisk börd att blicka tillbaka på kejsardömets välkända ordning med nostalgisk blick. Att jämföra denna uppfattning av det habsburgska imperiet med den samtida Robert Musils så som den framträder i den enstående romansviten "Mannen utan egenskaper", är förstås ofrånkomligt. Medan Musil i sitt ofullbordade storverk successivt låter den analytiska och skeptiskt sakliga hållningen glida över i en utopisk bild av en möjlig värld, minns Roth i likhet inte minst med sin diktarkollega och gode vän Stefan Zweig med vemodig klarsyn och värme den svunna världens beskärmande ordning. Men inte ens i "Radetzkymarschen" finns till slut någon baron Trotta kvar som med sin upphovsman förtvivlat vill utropa: "Jag vill ha monarkin tillbaka!"