Konflikternas mellanväg - I tv-programmet "Min sanning" den 20 november sade författaren Jonas Gardell att "det där vänster-höger bitvis är på väg att luckras upp" eftersom vår tids politiska konflikter - särskilt i flyktingfrågan - inte är utpräglade vänster-högerkonflikter. Idag handlar de viktigaste politiska konflikterna enligt Gardell om absoluta moraliska värden.
Han beskrev i intervjun hur hans eget ställningstagande för en generös flyktingpolitik vägleddes av Jesus ord i Matteusevangeliet 25:35-36: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig". Politik är att välja mellan det goda och det onda - inte att välja mellan höger och vänster.
Samtidigt som denna syn på förhållandet mellan politik och moral har gjort sig gällande har en helt motsatt syn också blivit vanligare, om än i andra kretsar. De som är motståndare till en generös flyktingpolitik använder idag ofta ord som "godhetsapostel" (en motsvarighet till tyskans Gutmensch) för att beskriva sina politiska motståndare. Idén med detta nyspråk är att antyda att de som tar politisk ställning på grundval av moraliska principer bortser från tvingande ekonomiska, politiska och samhälleliga nödvändigheter.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hamnade anmärkningsvärt nära en sådan retorik när han i Expressen den 16 november skrev att "en rad debattörer", tillsammans med "Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ", har ägnat sig åt "godhetssignalering".
För vissa är moralen överordnad politiken. För andra finns det istället någonting misstänkt i att ens tala om moral i politiska sammanhang.
Båda ståndpunkterna framstår för mig som orimliga. All politik handlar om målkonflikter - vi måste välja mellan olika legitima intressen - varför idén om politik som ett enkelt val mellan gott och ont nästan alltid leder fel. Men den motsatta idén - att det skulle ligga någonting klandervärt i att alls anlägga ett moraliskt perspektiv på politiska frågor - leder minst lika fel.
För snart ett hundra år sedan, år 1919, höll den tyske sociologen Max Weber ett berömt föredrag i München. Webers föredrag, "Politik som yrke" (lika läsvärt idag som när det skrevs), innehåller en inflytelserik analys av förhållandet mellan politik och moral. Webers budskap är att den som ger sig in i politik inte alltid kan handla moraliskt, om man med moral menar att följa vissa absoluta principer. Den sortens moral, som Weber kallar "sinnelagsetik", hör inte hemma i politiska sammanhang - den som ägnar sig åt politik måste vara beredd att välja mellan motstridiga intressen och värden.
"Hon skall alltid sjunga med änglarna", lär Olof Palme ha sagt om Alva Myrdal. Han menade inte att det är fel att änglarna sjunger. Han menade att politiker inte kan vara änglar.
Men det betyder inte att politik inte har med moral att göra. Weber menar istället att politiken har sin egen moral, som han kallar "ansvarsetik". Ansvarsetik innebär enligt Weber att se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting.
Med ett sådant synsätt är det orimligt att kräva av de politiska partierna att de i alla situationer skall vägledas av en viss absolut moralisk princip. Men det är förstås också orimligt att påstå att det är klandervärt att vilja göra det rätta. Det speciella med politik är inte frånvaron av moral. Det speciella med politik är att den som styr staten - en organisation som utövar makt och har rätt att använda våld - är underkastad en annan sorts moral än den som gäller i andra livssammanhang. Det är denna särskilda moral Weber kallar ansvarsetik.
Ett viktigt skäl att vara försiktig med att se politiska beslut som ett val mellan det absolut goda och det absolut onda är att demokratiska system har svårt att hantera den sortens kompromisslöshet.
I boken "On Compromise and Rotten Compromises" (Princeton University Press 2010) diskuterar den israeliske filosofen Avishai Margalit (känd för svenska läsare genom böckerna "Det anständiga samhället" och "Occidentalism") två sätt att se på politik: det "ekonomiska" och det "religiösa" synsättet. Termerna skall inte tolkas bokstavligt, utan bildligt. Enligt det "ekonomiska" synsättet går det att kompromissa om allting. Enligt det "religiösa" synsättet finns det vissa saker det aldrig går att kompromissa om, eftersom syftet med politik är att skydda ett visst sätt att leva, och att ge livet mening.
Som Avishai Margalit framhåller ser de flesta människor på politik på båda sätten. Han varnar emellertid för konsekvenserna av att ge det religiösa synsättet alltför mycket utrymme. Politiska konflikter blir mycket svårare att lösa om vi medborgare börjar tolka politiska problem som absoluta värdekonflikter och inte som konflikter mellan olika intressen.
De politiska konflikter mellan vänstern och högern som vi är vana vid i vårt land är i huvudsak ekonomiska konflikter - inte bara i bokstavlig mening, utan också i den bildliga mening Avishai Margalit skriver om. Den parlamentariska demokratin är väl ägnad att hantera sådana konflikter. Förutsättningarna att framgångsrikt hantera det Margalit kallar "religiösa" konflikter är sämre.
Jag tror därför att vi bör akta oss noga för att låta våra politiska världsbilder bestämmas av absoluta moraliska ställningstaganden snarare än det slags idéer Jonas Gardell avfärdar som "det där vänster-höger". Vissa politiska frågor tycks göra oss mer benägna att se politiska konflikter som "religiösa" snarare än "ekonomiska". Flyktingfrågan är en sådan fråga. Men i slutändan väljer vi själva.
Någonstans går förstås en gräns. Max Weber skriver själv i "Politik som yrke" att det är genuint gripande när en människa som är fullt medveten om att politik kräver ett särskilt moraliskt förhållningssätt - en särskild "ansvarsetik" - ändå inte kompromissar, utan säger: "Här står jag, jag kan inget annat. " Men det förhållningssättet är bara rimligt i extrema fall. Jag fruktar för en politisk utveckling som innebär att allt fler konflikter uppfattas som "religiösa" snarare än "ekonomiska". Kompromissen är demokratins centrala mekanism.