Konsten att vara trygg - Det var som att gå ut i krig varje dag.
Så beskriver Kofi Turkson våren 2016. Han arbetar med service på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, och mellan 30 januari och 24 april i år huserade Makode Linde med en utställning i huset. En utställning som, om konstnären fått som han ville, skulle ha hetat "Negerkungens återkomst".
Trots att Kulturhuset Stadsteatern strök titeln före vernissagen hade den satt sig. Den användes i kultursidornas recensioner, och av vilsekomna besökare: "Ursäkta, var hittar jag ’Negerkungens återkomst’?"
Frågor av den typen fick Kofi Turkson höra varje dag. Det gjorde att han drabbades av sömnsvårigheter och kände sig otrygg på sin arbetsplats.
- Det blev ett stressmoment. Man kommer till jobbet och är spänd: "Nu kommer någon att droppa n-ordet", säger han.
Hans kollega Annabell Chin har ungefär samma upplevelser. Till skillnad från Kofi Turkson har hon själv sett Makode Lindes utställning, som är full av blackface-figurer i alla möjliga storlekar. Men när jag frågar vad hon tyckte säger hon att hon inte vill prata om den
- Den är grovt rasistisk. Det finns vissa grejer som är rasistiska, oavsett om det är i ett utställningsrum eller inte.
Men den anmälan mot sin arbetsgivare som Kofi Turkson och Annabell Chin har skickat in till Diskrimineringsombudsmannen tar i första hand inte sikte på konsten, förklarar Diana Pohl från organisationen Preact, som har stöttat dem under vårens turer. Ändå återkommer de gång på gång till Makode Linde, men undviker att nämna honom vid namn.
- Vi är inte ute efter ML. Vi är ute efter arbetsgivaren. De kunde ha sagt nej. Varför tog de inte hänsyn till att de har rasifierade anställda innan de tog in den här konsten? säger Diana Pohl.
Kulturhuset Stadsteaterns personalchef Ronald Hallgren var först positiv till att låta sig intervjuas i den här texten, men sedan gick han inte att få tag på. I en intervju i Dagens Nyheter har han förklarat hur man ansträngde sig för att anställda som tog illa vid sig av utställningen skulle slippa att exponeras för den: "Där det uttrycktes önskemål om att inte jobba med utställningen schemalade vi inte den anställde så den kom i kontakt med utställningen. Och när det påtalats att publiken vid infodisken kommer och säger fel namn på utställningen valde vi att inte heller schemalägga personer där".
Skitsnack, menar Annabell Chin som vid flera tillfällen var tvungen att lösa av sina kollegor i Galleri 3, där utställningen var inhyst, för rast.
Men det stora problemet var egentligen att hela huset var inpyrt av rasism. Överallt fick hon höra n-ordet uttalas i sin rasistiska helhet.
Det gav henne, skriver hon i sin anmälan, "huvudvärk, kände mig jättetrött, förvirrad, lite galen och kunde inte sova".
Nu är hon sjukskriven för utmattning.
- Jag har mött så mycket motstånd. Jag är helt slut och vill bara komma därifrån, säger Annabell Chin.
Diana Pohl menar att man på en arbetsplats aldrig ska behöva utsättas för rasistiska ord eller bilder.
- En arbetsplats ska vara ett tryggt rum.
Fenomenet safe space har diskuterats flitigt i USA de senaste åren, framförallt i universitetssammanhang. På sistone har begreppet importerats och klätts i svensk språkdräkt. Men vad betyder det, egentligen?
När universitetet Brown i Providence skulle arrangera en debatt om våldtäktskultur inreddes ett tryggt rum, avsett för elever som mådde dåligt av det som sades i debatten. I rummet fanns kakor, filtar, kuddar, lugn musik och en skärm som visade hundvalpar.
Men begreppet avser inte bara avskilda platser för återhämtning efter en traumatisk upplevelse. Det handlar också om en strävan efter att göra mer allmänna utrymmen som föreläsningssalar - eller kulturhus - trygga genom att exempelvis slå ner på språkbruk som riskerar att kränka, såra, eller traumatisera någon. Det kan vara avsiktligt fientliga och nedsättande ord, men lika gärna micro-aggressions, en term som syftar på oavsiktliga, men likväl våldsamma utsägelser, som att "felköna" någon eller ställa en aningslös fråga.
På det amerikanska universitetet Brandeis ville en asiat-amerikansk studentorganisation uppmärksamma mikroaggressioner riktade mot amerikaner med asiatiskt påbrå. "Är inte du bra på matte?" och andra typiska fördomar sattes upp inne på universitetet. Men andra studenter med asiatiskt påbrå tyckte att skyltarna i sig själva var mikroaggressioner och de plockades ner.
På University of California har fraser som "America is the land of opportunity" och "I believe the most qualified person should get the job" stämplats som mikroaggressioner.
När jag själv var med i P1 Debatt på Kulturhuset Stadsteatern om Makode Lindes utställning använde journalisten Christian Catomeris - som har skrivit böcker om nationalism, etnicitet och rasism - ordet "neger". På ett refererande sätt som tydligt visade att det inte är ett neutralt ord. Ändå gjorde han rummet otryggt för några i publiken och han möttes med rungande burop.
Dessa burop ekar när jag pratar med Diana Pohl, Kofi Turkson och Annabell Chin.
- Varje gång du uttalar n-ordet så är det rasism, det är hets mot folkgrupp, säger Diana Pohl. Kofi Turkson menar att det är rasism att överhuvudtaget nämna ursprungstiteln på Makode Lindes utställning.
- Du kan inte citera den och tro att det inte är rasistiskt. Om du uttrycker det ordet så står du bakom det. Det är flera i personalen som har använt det ordet. Så är det i media också. Det är ett allvarligt problem.
Det innebär alltså att jag, om jag låter hela ursprungstiteln på Makode Lindes utställning stå kvar i den här texten, skulle göra mig skyldig till rasism.
Macbooken är uppfälld. Bredvid ligger en hög med kurslitteratur.
Förra året skrev juriststudenten Jenny Nguyen, som också föreläser om antirasism, en debattartikel tillsammans med Anette Tran. Den publicerades i Expressen och hade rubriken "Respektera vår rätt till trygga rum".
- Trygga rum handlar om vems åsikter, tankar och känslor som är legitima och får vara självklara, säger hon när vi ses på AF-borgens kafé i Lund, där hon pluggar inför en tenta i straffrätt.
Bakgrunden till debattartikeln var en händelse på Feministisk festival i Malmö förra sommaren. Där arrangerades ett separatistiskt samtal för människor som rasifieras, men plötsligt satt det en vit man i lokalen. Ingen sa något, eftersom man inte, som Jenny Nguyen säger, "vill börja rasprofilera hej vilt". Så han satt kvar.
- Man hade ställt in sig på trygghet, att inte behöva ha garden uppe. Men så fort den vite mannen började prata fick vi direkt komma tillbaka till den förklarande, ursäktande positionen.
Det som skulle vara ett konstruktivt samtal förvandlades till en hetsig debatt.
- Jag förstår att man behöver debatt också. Men ibland behöver man bara få andas, säger Jenny Nguyen.
Camilla Lekebjer arbetar som institutions-administratör på genusvetenskapen på Lunds universitet och driver den normkritiska bloggen Ett annat universitet är möjligt.
Hon säger att det inte räcker med att säga att "alla är välkomna". Man måste aktivt jobba för att universitetet ska vara en plats där alla känner sig trygga.
- Vad ska man göra konkret då? Då kanske man hamnar i ett tryggt rum. Vi måste titta på hur vi pratar med varandra. Vi måste ha överrenskommelser: "Okej, här kommer vi att fråga alla vilket pronomen de vill ha. Och vi kommer be om ursäkt om vi råkar felköna någon", säger hon.
Möjligen måste man göra en distinktion mellan separatistiska och trygga rum. Medan det förra syftar på att människor med samma politiska intressen, bakgrund, kön, sexuell läggning eller hudfärg träffas - i ett fysiskt eller virtuellt rum - för erfarenhetsutbyte och ett konstruktivt samtal, är det senare något passivt: här handlar det kort och gott om riskeliminering och skademinimering.
Jenny Westerstrand, genusforskaren som förra året gick till storms mot egofixerade studenter och triggervarningar i en text i DN, säger att separatistiska rum "kan ha sin poäng". Det är trygga rum hon är kritisk till. Jag