Kriget som är där du är - Moment 22 är titeln på Joseph Hellers roman från 1961. Flygkaptenen John Yossarian räds döden och vill bli löst från sin plikt under andra världskriget. Men en sektion i militärens regelverk, Moment 22, stadgar att det enda sättet att få frisedel är att ansöka på grundval att man är galen. Ansökan om frikallelse antas dock bero på rädsla, vilket betraktas som en sund reaktion i krig; följaktligen kan den som ansöker om frikallelse inte vara galen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Paradoxer och dödlägen, som det också heter. Sådana finns det gott om. Om man talar om att kris eller krig kan komma, kan det i sin tur skapa rädsla och oro som får uttryck som påskyndar krisen? Om tryggheten vilar på att man inte skapar oro, hur ska man då få befolkningen att vidta nödvändiga mått för att öka sin trygghet?
En person som har bestämt sig för att överbrygga paradoxen är journalisten Patrik Oksanen, politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning. Sverige och övriga västvärlden befinner sig i krig, är hans budskap. "Inte ett krig med bomber och granater. Utan ett krig om själar, sinnen och hjärtan. " I hans nyutkomna bok, "Skarpa skärvor: Om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället" (Bertil Ohlin Förlag), tecknar han en mörk bild av fientliga krafter och blågul aningslöshet. För att förstå vad det är han berättar måste man aktivera ett synnerligen otrevligt ord i sin vokabulär, hybridkrigföring. Det betyder att olika metoder används för att slutligen kunna uppnå ett militärt mål, exempelvis som vi kunde se i Rysslands annektering av Krim där informationskrigföring och propaganda var betydelsefulla inslag.
Men de första faserna i hybridkrigföring är inte militära, som Oksanen påpekar, utan riktar sig mot folkopinionen. Syftena kan vara flera: att etablera en viss bild av något, eller destabilisera samhället genom att skapa olika stämningar och öka polariseringen. Och här dyker en ny paradox upp: konspirationsteorier.
Ordet används i vardagligt tal som närmast uteslutande negativt. Associationer kan lätt göras till exempelvis de antisemitiska vanföreställningar som gror i unkna hålor. Men som det har sagts: "Bara för att jag är paranoid så betyder inte det att de inte är ute efter mig". Och framgångsrik underrättelseverksamhet, nödvändig beståndsdel i nationellt yttre och inre försvar, bygger på förmågan att sätta samman enskildheter till hållfasta teorier om hotbilder.
Informationskrig pågår alltså inte i ordnade anfall mellan uniformerade soldater uppställda i raka led anförda av axelprydda härförare. Informationskriget pågår dygnet runt, varje dag och i de forum där som folk är som mest. Den mest klumpiga formen landar i din hall i form av ett flygblad från en politisk gruppering som förmedlar ett avskyvärt budskap. Det kommer sannolikt att hamna i papperskorgen med en svordom samtidigt som din tidigare uppfattning bara stärks. Eller?
Kanske blir du så upprörd att du fotograferar flygbladet och lägger ut det på Facebook med vidhängande harang. Din poäng förmedlas förvisso, men så gör också den politiska grupperingens, som därmed fått spridning till ytterligare kanske hundratals fler personer. En annan fråga: var verkligen flygbladet äkta, eller tillskapat för att väcka din vrede?
En debattartikel i Aftonbladet den 22 augusti 2016 bar rubriken "Ge asylsökande och papperslösa rösträtt". Det var ett svar på Kent Järnröret Ekeroths (SD) förslag om att begränsa asylsökandes rätt att demonstrera, och var undertecknad "Tobias Lagerfeldt, juridikstudent vid Stockholms universitet och volontär på organisationen Refugees Welcome". Somliga tokjublade, andra blev skogstokiga. Invektiven haglade. Tonen blev hätsk. Förståelseklyftan mellan dem som i flyktingfrågor tar sin utgångspunkt på olika håll, ökade.
Det hela kan betraktas som en osedvanligt framgångsrik aktion i desinformation. Ty "Tobias Lagerfeldt", visade det sig, fanns inte på riktigt. Så vem planerade och planterade artikeln? Enligt Aftonbladets avslöjande (3/9-16) skickades artikeln in från samma mejladress som tidigare använts av en "Alexander Fridback", då anställd på SD:s riksdagskansli. Innan han arbetade där, uppträdde han under namnet "Egor Putilov", som har arbetat på Migrationsverket och som frilansjournalist på Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen, och i samma namn publicerat debatt- artiklar om invandring i Dagens Samhälle, Dagens Media och Svenska Dagbladet.
Enligt DN (18/2-18) kom "Egor Putilov" till Sverige från Ryssland första gången i oktober 2007, att döma av Migrationsverkets uppgifter, men då under namnet "Alexander Yarovenko". 2010 blev han svensk medborgare. Sedan den 10 juli i fjol går han under förnyad identitet; i hans svenska pass står numera att han heter "Martin Dahlin" och är född i Luxemburg. Andra namn kopplade till samma person är "Tobias Lagerlöf", "Alexander Krisak" och "Alexander Stolipin". Själv förnekar han all koppling till debattartikeln av "Tobias Lagerfeldt". Resultatet blev hur som helst att polariseringen ökade och en medieaktör lurades att förmedla falskt innehåll.
Den skarpsinnige förstår av detta exempel hur framgångsrik informationskrigföring utförs; det görs så att vi inte begriper att vi används för andras syften. För alla reagerade intuitivt, enligt sina egna värderingar och åsikter. Alla gick villigt i den frestelse som de inleddes i. Somliga som känt obehag inför Ekeroths utspel, och har en mer flexibel syn på nationalstatsbegreppet, delade och gillade repliken från den fiktive Lagerfeldt. De som förvisso inte delade Ekeroths åsikter men heller inte ansåg det rimligt att frikoppla rösträtten från medborgarskap eller vistelsetid, gick i taket. Ekeroths åsiktsfränder och partikollegor gick till hårt angrepp, helt i linje med kända och förväntade åsikter.
Desinformatörens främsta tillgång är vår egen fåfänga, vårt eget behov av att synas, höras och få definiera oss själva inför andra. Ska man våga sig på någon sportmetafor är det inte boxningens konfrontation, utan snarare greppen i judo, som bygger på snabbhet och förslagenhet, eller jiu-jitsu, där hemligheten är att vända motståndares kraft mot dem själva.
Det vet Patrik Oksanen. Han kan dessvärre vittna om egna erfarenheter som måltavla för krafter som nu verkar i det svenska samhället, men vill understryka att det är metoderna och mekanismerna vi behöver förstå, inte den enskilda personberättelsen. Så vad är motmedlet? Medvetenhet och genomlysning, menar Oksanen. Ett återupprättat förtroende för journalistiken. Staten behöver bättre beredskap för att hantera informationsattacker, oavsett de kommer som cyberattacker eller virala Facebook-kampanjer byggda på lögner. Civilsamhället, medborgarna, måste ta sitt ansvar.
Patrik Oksanens bok är högaktuell, initierad och högst rekommenderad läsning. I samarbete med Ohlininstitutet ger vi SvD:s prenumeranter möjlighet att läsa den kostnadsfritt fram till valet. Ta vara på den möjligheten. Det är väl investerad tid. Vi lever i dagar som kräver att vi ökar vår medvetenhet och kunskap några steg. Ytterst står försvaret av demokratin på spel. För det har vi, var och en av oss, ansvar.
Här kan du som prenumerant gratis läsa boken.