Kristna förföljs för sin tro Bar våldtäktsmannens barn - Ilham våldtogs gång på gång av sina kidnappare. Saras familj betalade utpressningspengar för att slippa bli mördade.
Mitt i den blodigaste av konflikter, där nästan 300 000 människor beräknas ha dödats, finns en särskilt utsatt grupp: Syriens runt 1,5 miljoner kristna.
Journalisten och aktivisten Nuri Kino hörde deras vittnesmål, om kidnappningar, våldtäkter, förföljelser och försvinnanden.
Sjukhus, hjälpkonvojer, det finns inte längre några platser undantagna våldet i vår tids blodigaste konflikt. Runt 300 000 människor har dödats under kriget i Syrien, sex miljoner har flytt sina hem.
Alla har drabbats, men minoriteterna håller på att helt utrotas. Värst drabbade är ickemuslimer som yazidier, mandéer och kristna, såsom assyrier/kaldéer/syrianer och armenier, samt muslimska minoriteter så som shabaks.
Av Syriens runt 1,5 miljoner kristna beräknas ungefär hälften ha flytt. Av Iraks 1,3 miljoner beräknas över en miljon lämnat landet.
Om inget drastiskt händer snart kommer de att endast vara historia i den delen av världen.
Europaparlamentet, det brittiska underhuset och den amerikanska kongressen är bland dem som har erkänt folkmordet, det vill säga kommit fram till att de övergrepp som det här folket utsätts för matchar kriterierna för FN:s konvention om folkmord.
Under vår resa hör vi om den kristna prästen fader Butros som kidnappades 2015 av IS i Syrien. Under fyra månader satt han inlåst tillsammans med andra kristna fångar i totalt mörker. De utsattes för skenavrättningar och tortyr.
Samtidigt finns hopp i ondskan: en syrisk-ortodox präst berättar om sina fyra månader som fånge hos IS, om tortyren, misshandeln och våldet - när han till slut fick hjälp att fly av en IS-ansluten.
Flera personer vi mött vågar inte gå ut med namn utan har valt att vara anonyma.
Stadsdelen Burj Hamud i Beirut, Libanon. Här samlas många av de kristna som flytt från Irak och Syrien. Det stinker i de trånga lägenheterna, det finns varken tillräckligt med elektricitet eller fläktsystem. Utanför har soporna hopat sig, sophämtarna i stan hade strejkat.
Vi har jobbat sedan tidig morgon, klockan var redan 21. 00. Huvudvärken dunkar och det luktar från både kläder och porer efter många timmars intervjuer i flyktingarnas instängda hyreslägenheter.
Men min vän och tolk, aktivisten Sharbel, slutar inte tjata:
- Du måste träffa henne, Nuri.
När vi hoppar ur bilen står hon på balkongen. Lägenhetsdörren är redan på vid gavel.
Lägenheten är större än de andra vi hade varit i, ren och välmöblerad. Hon säger att hon heter Ilham. Det slår mig att hon ser ut som en ung Sophia Loren.
En liten flicka kräver hennes uppmärksamhet.
- Förlåt, jag ska bara ge henne lite juice.
Hon tar flickan i famnen, kysser henne på pannan och går till köket.
Den lilla flickan, Ilhams dotter, frågar vad jag heter och jag vad hon heter.
- Det ser du väl, ser du inte på mitt ansikte vad jag heter? Det säger morfar att man gör, svarade hon.
Hon säger att hon hette Shafirto, den vackra.
Sharbel, min vän, tar iväg flickan för att leka. Först då tar Ilham mod till sig. Hon tittar mig i ögonen och börjar berätta. Hennes ögon speglar det brutala övergrepp som hon har utsatts för - rädsla, skräck, trots, avsky och mod.
Hon kom till Aleppo med sin familj, mamma, pappa och hennes sjuka bror. Hennes bror behövde sjukvård och Ilham behövde hämta ut ett pass för att kunna resa vidare från Mellanöstern. När familjen tog sig till Beirut, stannade Ilham kvar för att vänta på passet. Hon bodde hos släktingar i Aleppo.
En dag tog hon sig till ett internetcafé för att prata med sina föräldrar. När hon kom ut fick hon ett hårt slag i huvudet och föll till marken.
- Innan jag hann reagera hade jag dragits in i en bil och försetts med ögonbindel och handfängsel.
Hon tror att färden tog ungefär en kvart. Sedan bars hon ut och slängdes ned på ett stengolv. Hon hörde andra kvinnor skrika och män skratta. Hon blev panikslagen. Sedan kom de, slet av henne byxorna, spottade på henne och kallade henne sharmouta kaffar, "otrogna hora".
När Ilham berättar om våldtäkterna stelnar hennes kropp, hennes händer darrar. Emellanåt kastar hon en blick mot Sharbel och Shafirto, mån om att flickan inte ska höra.
Ilham hölls i källaren i en eller två dagar, hon är inte säker. Hon våldtogs upprepade gånger, exakt hur många eller av hur många män vet hon inte längre, det kan ha varit av "bara" två. Det kan ha varit flera.
Bomber föll igen, hon tyckte sig uppfatta att explosionerna kom från alla håll. Hon hörde hur männen skrek hysteriskt, de lät förvirrade, skulle de fly eller inte? Skulle de ta med sig kvinnorna de hade kidnappat? Eller skulle de döda dem för att inte lämna några spår efter sig?
Efter fem minuter blev det lugnt, bomber föll fortfarande men männen hade tystnat. Hon hade inte längre handfängsel. Hon ställde sig upp och gick försiktigt mot dörren, den var öppen. Hon och två andra kvinnor sprang upp för en trappa, sedan sprang hon, sprang, sprang. Hon minns inte hur länge eller ens åt vilket håll eller vilken del av Aleppo hon befann sig i. Någon frågade henne vad hon hade blivit utsatt för, en främmande person, hon berättade och sade hon behövde hjälp att ta sig till sina släktingar.
- Jag fick skjuts till mina släktingar som i sin tur hjälpte mig att ta mig till Beirut. Som tur är räckte det med ett syriskt id-kort för att ta sig in landet.
I Libanon hade en frivilligorganisation hjälpt hennes familj att hitta en lägenhet.
Efter några månader kunde hon inte längre leva med illamåendet och magsmärtorna. Organisationen hjälpte henne till en läkare.
- Läkaren sade åt mig att jag var med barn, han frågade om min man var kvar i Syrien eller om han var med i Libanon? Jag frös till, jag fantiserade om hur jag högg mig själv i magen med en kniv. Jag bar våldtäktsmännens barn. Tack gode Gud att min pappa och jag alltid stått varandra nära, att vi var som kompisar. Jag visste att det inte var någon idé att berätta för mamma, hon skulle bli hysterisk. En singelkvinna i Mellanöstern som är med barn utan en ring på fingret, det kan inte bli värre. Jo, i mitt fall var det värre, jag bar på en produkt av våldtäkt, på ett barn vars far är en vidrig terrorist.
Hon får tårar i ögonen när hon berättar, darrar i hela kroppen.
- Pappa pratade med läkaren som sade att det gått för långt för abort. Jag ville bara slita ut fostret, min instinkt var att jag omöjligt kunde behålla det.
Men läkaren sade att en abort var utesluten och att Ilham själv skulle få komplikationer för livet, att hon kunde dö. Det var redan ett färdigt barn.
- Det barnet är Shafirto.
Vi hör fotsteg. En man kommer in i rummet, Shafirto springer fram till honom, han lyfter henne och kysser henne på kinden, tar mig i hand och presenterar sig som Sabri, Ilhams pappa.
Familjen har ansökt om att få bli kvotflyktingar, men FN:s flyktingorgan UNHCR kan komma att dela på familjen, barnen är ju alla över 18 år och anses vara vuxna. Familjen vägrar att låta sig splittras.
Det unga paret vi möter är från Qarakosh i Ninveslätten i norra Irak. De flydde från Bagdad till Mosul efter Saddam Husseins fall, rädda för att drabbas av islamisternas vrede. Mannen hade redan förlorat sitt jobb.
Men 2008 blev situationen i Mosul värre, att vara kristen var extra riskabelt.
- Jag tog min familj och flyttade till den kristna staden Qarakosh. Där fick jag jobb som smed. Vi klarade oss, vi kände oss trygga och kände att faran åtminstone delvis var över, säger mannen.
Den 6 augusti 2014 förändrades allt dramatiskt. I gryningen knackade en granne på och väckte dem, han sade att vi hade högst tio minuter på oss innan terrorister skulle invadera staden.
- Vi fick panik. Vi visste att de skulle kidnappa våra barn. Vi flydde hals över huvud, vi hann inte ens klä på barnen.
Flykten till Erbil i den kurdiskstyrda delen av Irak tog åtta timmar, det var kaos vid gränsen.
Hundratusentals skräckslagn